Ingen talade om Pernilla Lindberg som en tänkbar segrare före årets första major. Hon hade aldrig tidigare varit i närheten en ledarboll i en major och har, trots få missade kvalgränser, inte imponerat tidigare under säsongen.

Ingenting talade för en seger – utom möjligtvis att hon är svenska och att även andra senare kända svenska spelare har slagit till med stora segrar när vi som minst väntat oss det.

För vi har sett det tidigare – svenska genombrott via segrar i just majors. Lotta Neumann 1988, Helen Alfredsson 1993, Annika Sörenstam 1995 och Anna Nordqvist 2009. Respektlösa vinnare som med kyla spelade som bäst när det gällde, och skrev golfhistoria. Få utanför den innersta golfkretsen visste på förhand vilka de var. De gjorde det tack vare hård och målmedveten träning i kombination med noggrannhet, och kyla i avgörande lägen.

Men det var lika oväntat varje gång.

”Det är galet”

Det som skiljer Lindberg från de övriga är att det skulle dröja spel i 250 turneringar innan allt plötsligt stämde. För så länge har hon väntat på en stor proffsseger. Det är galet. Och det ger segern i Rancho Mirage ett bragdliknande skimmer. Det är golfhistoria.

Pernilla Lindberg var knappt född när Neumann öppnade portarna och hon spelade knattegolf när framför allt Sörenstam blev en idol. I högstadiet skrev Lindberg ner sina drömmar om att följa i Sörenstams fotspår och vinna majors. Måste vara magiskt för henne att nu vara den första svenskan efter Sörenstam att få göra segerdoppet i Poppie’s Pond, vid 18:e hålet, på Mission Hills. Ett hopp hon gjorde med bland annat sina stöttande föräldrar, Jan och Gunilla, som förstås har en stor del av framgången.

Det var med Jan och Gunilla, och fästmannen Danny Taylor (som även är caddie) som Pernilla i fredags gjorde en utflykt upp i bergen, för att komma bort från golfen för ett ögonblick. Kanske hade de på känn redan då att något stort var på gång, Pernilla hade spelat bra hela veckan och självförtroendet var med all rätt bra inför avgörandet. Hon hade faktiskt, ser vi i efterhand, ledningen från start till mål.

”Nu vet vi att hon kan”

Det som imponerar mest är att Pernilla Lindberg trots bristen på erfarenhet från liknande situationer höll nerverna i styr i ett långt och dramatiskt särspel, mot storstjärnan Inbee Park, Sydkorea. Det såg nästan ut som hon njöt, trots allt som stod på spel. Segerputten var magisk men ändå självklar.

Frågan är vad som väntar nu. De närmaste fem åren är alla dörrar öppna till de största turneringarna. Lindbergs idoler och föregångare fortsatte alla att vinna ytterligare stora titlar. Jag följde det då på nära håll, och jag har nu svårt att se varför Pernilla Lindberg inte skulle kunna upprepa sin triumf och följa deras spår. Och inte behöva vänta ytterligare 250 turneringsveckor.

Nu vet vi att hon kan.