Jag följde själv med Bella, Linnea, Boson, Wiberg, Grubbström och de andra veckorna före jul 2010 i Lillehammer och Herning. Det var då landslaget tog det stora steget från ”ett habilt landslag” till ”ett lag som slåss om medaljerna”. Det var även vid segrarna mot Norge, Ungern och Rumänien som nya stjärnor tändes på den svenska idrottshimlen.
Efter EM-silvret 2010 följde flera mästerskap med små och stora besvikelser som slutlig känsla.
Fram till EM 2014, återigen mitt emellan två OS (London och Rio). Vid mästerskapet i Kroatien/Ungern kunde Bella Gulldén inte missa en straff och vann skytteligan, Johanna Bundsen slog igenom, Ida Odén var briljant och det slutade med bronsmedalj.
Efter det följde nya mästerskap med besvikelser och en hel del strul och turbulens runt vem som skulle leda laget. OS i Rio och hemma-EM för två år sedan var riktiga besvikelser. Vid VM i Tyskland ifjol var laget åter riktigt bra, och den första globala medaljer var nära. Men i både semifinal och bronsmatch tappades sena ledningar till knappa förluster, och ingen medalj följde med hem.
Nu står vi där. I Nantes i Frankrike, landet som blev världsmästare ifjol. Återigen är vi mitt emellan två OS, två år efter Rio, två år före Tokyo. Om fyraårstrenden skall hålla i sig så ska det bli medalj nu.
Gulldéns skada oroar
Men vad talar egentligen för en svensk medalj denna gång?
Inte så mycket tyvärr. Däremot talar en hel del emot…
Att Isabelle Gulldén har varit och fortfarande lider av sin fotskada är illa. Att spela med smärta, att ha tappat den där viktiga matchtimingen, att hela tiden riskera att förvärra skadan. Ja, det är ingen optimal sits för Bella, Sverige överlägset viktigaste spelare, när hon trots skadan förväntas leda laget i sitt nya hemland.
Att Johanna Bundsen, den mest givna målvakten, nyligen haft en hjärnskakning och fortfarande håller på med hjärntrappan är absolut inte heller bra.
Att Johanna Westberg, hon som leder skytteligan i Danmark och nog var tänkt för förstarollen på den viktiga vänsternio-positionen, lämnat återbud på grund av privata skäl är också en rejäl försvagning.
Att Bukarest-stjärnorna Sabina Jacobsen och Nathalie Hagman kommer till EM med en strulig höst är också en klar negativ faktor. Försvarschefen Jacobsen har opererat menisken under hösten och Hagman är mestadels petad och spelar inte alls på sin tilltänkta EM-position högernio i klubblaget.
Gäller att vinna rätt matcher
Det finns alltså tyvärr en hel del som talar emot den där estimerade medaljen.
Men handboll, och inte minst ett EM, handlar om väldigt små marginaler. Samt att vinna rätt matcher. Minns att Sveriges herrar tog ett sensationellt EM-silver i januari. Detta trots skadeproblem på vägen. Trots att man till slut faktiskt bara vann fyra matcher, och förlorade fyra. Men man vann RÄTT matcher, och hade rätt mycket tur med resultaten i andra matcher. I handbolls-EM:s snillrika och krångliga upplägg med medtagna poäng, mellanrunda och inbördes möten och målskillnad som kräver ett enormt Kurt Olsson-blädderblock för att förklara för den oinvigde.
Kvällens Sverige har en rad toppspelare även om flera kommer till EM med strul i bagaget. Får laget till en fullträff kan de slå alla, det såg vi på VM ifjol. Hittar de rätt flow, får fart på målvakterna och Bella håller. Ja då KAN det bli medalj igen, även om sannolikheten är liten. Redan premiären mot Danmark i kväll är superviktig om chansen skall kännas reell.
Och det vore ju trist att bryta den där fina medalj-vart-fjärde-år-sviten?