Det var i måndags som 55-åringen kände att ögonen svartnade och han föll ner på golvet på sin arbetsplats.
– Som tur är gick jag ner på knä först och rullade runt. Jag blev liggande och skakade, berättar Wislander som hela tiden var vid medvetande.
Frun Camilla kom snabbt till platsen och kunde följa med sin make i ambulansen till Sahlgrenska.
Vad säger man till sin fru när man ligger där i ambulansen?
– Det är liksom... Det gick som på en långsam LP-skiva spelad på fel varv. Jag såg jobbet för henne framför mig. Vi pratade inte så mycket i ambulansen.
– Eftersom jag var klar och hela tiden medveten om vad som hände så var det läskigt. Det gick en del tankar i huvudet. Inte om det som har varit, utan mer om det som skulle vara framöver och vad jag skulle gå miste om. Framför allt tänkte jag på familjen och vad de hade fått ta hand om.
Vad såg du för framtid?
– Svårt att säga. Men jag förknippar stroke med att man har svårt att gå och prata. Att man inte kan sköta sig själv helt enkelt. Det är inget jag skulle vilja hamna i. Jag var väldigt, väldigt rädd för att bli ett kolli.
När SVT Sport träffar Wislander märks inga synliga tecken på att han drabbats av en stroke. Men 55-åringen berättar att han snabbt blir trött.
Kände du någon rädsla för att det var slutpunkt på livet?
– Det kanske låter hemskt att säga, men jag såg inte rädslan på det sättet. Det var mer rädsla över att människor skulle behöva se mig i ett visst tillstånd och behöva ta hand om mig.
