Det var den 26 december i den hockeyallsvenska matchen mot Almtuna som Leksandsspelaren Tobias Forsberg låg orörlig på isen efter att med en våldsam fart brakat in i sargen. 31-åringen fick tillslut bäras ut på bår och kördes med ambulanshelikopter direkt till Falu lasarett.
Det meddelades sedan att Forsberg var allvarligt skadad och han förflyttades då till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Nu berättar han för första gången själv om skadans omfattning i ett känslosamt inlägg på Instagram.
”Jag har fortfarande svårt att förstå att det blev som det blev, att den här skadan skulle vara så omfattande. Jag har fortfarande svårt att landa i den verkligheten. Inte bara att bli tvingad till att sluta med ishockey, något som har varit en stor del av mitt liv, utan något ännu mycket mer. Att sitta i rullstol”, skriver han.
Han fortsätter:
”Skadan har gjort så att jag är förlamad nedanför bröstet, har nedsatt funktion i armar och ingen i mina fingrar. Det är i den verkligheten jag försöker landa”.
Läs hela Instagraminlägget här:
Jag har fortfarande svårt att förstå att det blev som det blev, att den här skadan skulle vara så omfattande. Jag har fortfarande svårt att landa i den verkligheten. Inte bara att bli tvingad till att sluta med ishockey, något som har varit en stor del av mitt liv, utan något ännu mycket mer. Att sitta i rullstol.
Man jämför ofta sig själv med sitt starkaste jag och att känna sig så här svag fyller ibland allting med en känsla av hjälplöshet. Skadan har gjort så att jag är förlamad nedanför bröstet, har nedsatt funktion i armar och ingen i mina fingrar.
Det är i den verkligheten jag försöker landa.
Oavsett hur mörkt det här är så har jag på slutet ändå i ögonblick känt att jag vuxit in i situationen och förstått att det här kommer att bli en lång kamp. Utan det stöd jag har fått från min familj skulle jag aldrig ha tagit mig hit i den här processen. Dom har varit vid min sida från dag ett. För det enorma stöd från alla möjliga håll jag först på slutet insett omfattningen av känner jag en sån tacksamhet. Känner mig hedrad och lyckligt lottad att så många bryr sig. Allt det här, alla hälsningar och tifon, meddelanden på sociala medier och omtanke överallt ifrån har varit ett stort stöd när jag har känt mig som svagast. Tack. Och ett minst lika stort tack till all vårdpersonal som har tagit hand om mig. Ni är guld värd. Tack!
Trots att det här har ställt mig inför utmaningar jag aldrig hade kunnat förställa mig så försöker jag varje dag att ta mig framåt. Jag har precis fått tillbaka matchtröjan jag hade på mig den där dagen. Den som sjukvårdarna var tvungna att klippa sönder. Nu är den ihopsydd och nästan som förr, precis som jag.