Från mitten av loppet fick Menning medaljkänning och avslutade starkt. Däremot gick det inte att rå på spanske segraren Carlos Arevalo, men en andraplats och ett silver blev det ändå för Petter Menning.

Det var Mennings femte VM-medalj i disciplinen. 2013 tog han guld, det följdes upp med silver och brons under 2014 och 2015. 2021 blev det återigen en pallplats med ett silver. En bedrift han nu har återupprepat.

– Det är klart att när jag är så nära så vill jag åt guldet, men jag känner mig väldigt tacksam över att vara här och slåss om det och kunna ta med ett silver hem. När jag stod på prispallen fick jag hålla tillbaka tårarna. Det blir lite känslosamt, säger en rörd Menning till nyhetsbyrån TT.

Det är inte bara kärleken till sporten som gjorde att Menning fick hålla tillbaka tårarna.

Det finns andra anledningar också, anledningar som hade kunnat sätta stopp för karriären.

”Fick hjärtrusningar”

– Jag opererade hjärtat i slutet av förra året, det var en förutsättning att det skulle gå bra för att jag skulle kunna fortsätta. Jag har kämpat otroligt hårt för att bara kunna fortsätta göra det här. Jag och min fru Evelina (som dessutom är hans tränare), vi vill det här båda och vi kämpar hårt för att kunna göra det.

– Det betyder mycket och jag använder det innan loppen också, det blir som ett bränsle. Det är inte för att tvinga mig att vara här som jag är här, det är jag själv som vill det otroligt mycket och jag känner mig bara tacksam över att få vara här och fortsätta med den här sporten så länge jag fortsätter att tycka om det.

En känslosam Menning samlar sig.

– Jag fick hjärtrusningar som gjorde att jag egentligen inte kunde genomföra träningen på det sättet som jag behövde göra. Jag fick avbryta träningarna och då gick det att göra ett ingrepp där man fryser signaler inne i hjärtat. Kontentan är att jag nu kan träna den träning som jag behöver göra igen.

– Det var ett medfött hjärtfel som vi fick hjälp med. Det var inte heller säkert hur det skulle bli efter det. Det har varit en väntan och längtan och nu är jag här – och återigen uppe på pallen på den största tävlingen. Det blir känslosamt.

Hem och krama om familjen

Fanns det någon risk att du inte kunde komma tillbaka till eliten igen?

– Förhoppningen var väl ganska stor att det skulle bli bättre, men vi visste inte det. I dag känns det bra, jag var borta ett par veckor från träning men sedan var det en anpassningsperiod där som jag kände mig ganska svag egentligen.

– Men sedan, sakta men säkert, har jag byggt upp det igen och nu så är jag stark och det är en väldigt skön känsla att sikta mot något, att verkligen vilja det och göra allt som krävs för att göra det. Jag är tacksam nu när jag sitter här i skuggan under ett träd i Kanada. Nu vill jag hem och krama om familjen.