I förra veckan rapporterade Dagens Nyheter om att det i en av Sveriges främsta konståkningsföreningar finns problem med vikthets, utskällningar och skadlig träning, och att flera duktiga åkare därför brutit med klubben.
Men situationen är inget unikt för den aktuella klubben. Tvärtemot är det vanligt förekommande, hävdar den tidigare VM-åkaren Johanna Götesson, vilket hon även berättat om i Expressen.
– Allt det som har uppdagats nu, med de här modiga tjejerna (i den aktuella klubben), och deras historier... Jag känner igen vartenda ord. Och det gör mig så rädd. Att det fick den konsekvensen det fick för mig – för så många år sen – och att jag känner igen det som händer i dag... Det har inte skett någon förändring, säger hon till SVT Sport.
Vann SM-guld
Därför vill hon nu berätta sin historia. För att påverka situationen i Konståkningssverige. För de som nu är aktiva, och för de som kommer att vara det i framtiden.
Johannas historia utspelade sig i början av 2000-talet. Hon föddes i Tibro och var i de tidiga tonåren en av Sveriges mest lovande konståkare, och var i den vevan på ett träningsläger. Och då skedde något som skulle få förödande konsekvenser. Både för hennes konståkningssatsning, som ledde till SM-guld, och för hennes övriga liv.
– Tränarna pratade då om hur man skulle säga till någon person som har jättehög potential och skulle kunna gå hur långt som helst inom konståkningen – men behöver gå ner i vikt. Hur säger man det till den personen? Då räckte vi upp handen, och sa att ”det är väl bara att räcka upp handen, och säga som det är”, berättar Götesson, och fortsätter:
– Jag menar, vi visste ju att det inte rörde sig om någon av oss. Så när vi var klara så sa de: ”Okej, då kan ni gå. Men Johanna, du stannar med oss”. Så det var mig det handlade om.
– Så där satt jag med mina magrutor och fick komplex... Jag var en maskin. Jag var så jäkla stark. Så det var där det började, där förändrades det för mig. Jag ville ju bli bäst i konståkning. Jag var jättedriven. Och var det det som krävdes, att jag behövde bli smal eller gå ner i vikt, då skulle jag gå ner i vikt!
Vågade inte äta frukost
Och det gjorde Johanna Götesson. Hon började fokusera på sin vikt, och åt allt mindre. Och vid hennes första VM, i Washington 2003, lärde hon sig något som förändrade hennes förhållande till mat ytterligare.
– Det var en åkare som var jättetunn och fin i kroppen. Så som man skulle se ut. Och hon åt utav frukosten på hotellet – vilket jag inte vågade göra. Sen gick jag på toa vid restaurangen, och då hörde jag hur hon spydde. Sen kom hon ut från toaletten och ryckte på axlarna. ”Det är så det är”, liksom, förklarar Johanna, och fortsätter:
– Så för mig var det väldigt naturligt. ”Gör hon det så kan jag göra det! Och ser hon ut så, då är det ju en win-win”. Jag lärde mig där. Sen så utvecklades det ännu mer. Bulimi är ju en fruktansvärd sjukdom som innebar många tvångstankar, med hetsätning, ångestdämpande och sånt.
– Det är väl den sjukdomen som har levt kvar längst.
Hjärtat hade blivit litet
Till slut gick det inte längre. Som 18-åring var Johanna Götesson tvungen att sluta med konståkningen. En skada i foten satte stopp för karriären.
Ett tungt slag för Johanna, som säger att konståkningen var allt för henne. Men det var inte långt från att sjukdomen hade tagit ännu mer ifrån henne.
– Det var en träning då jag skadade foten. Det var en stressfraktur. Jag åkte till läkaren, och läkaren sa rakt ut till mig och mina föräldrar att jag inte fick åka skridskor mer. Anledningen var att jag var så undernärd, och det var därför jag fick mina stressfrakturer. De räknade till 18 påbörjade stressfrakturer, men det var en som var värre än de andra, säger hon, och berättar vidare:
– Och när konståkningen rycktes ifrån mig blev allt mycket värre. Och ett halvår senare var jag på en ätstörningsenhet, och då somnade jag. Och det var vid ett tillfälle då de skulle mäta min vilopuls. Då hamnade jag på en stroke-avdelning i Falköping, för då hade hjärtat blivit så litet och klaffarna var så stora.
Var nära att dö
Johanna vägde vid det tillfället ungefär 40 kilo och hamnade då på en psykavdelning (som senare fick kallas ätstörningsenhet).
– Det var väl botten. Då var jag nära på att stryka med. Sen har jag både innan och efter den tiden brottats med självmordstankar. Det hör nästan till då man mår så dåligt, säger hon.
”Så jävla förbannad”
Efter många års kamp mår Johanna Götesson, som nu är 36 år, bra. Men hon blir otroligt upprörd när hon läser om hur det fortfarande fungerar inom konståkningen. Hon tror att problemen som det den senaste tiden har rapporterats om är vanliga.
– Jag blir så jävla förbannad över att det får fortsätta. Någonstans så måste man ju lära sig. Man måste lära sig av det som hände mig, av de som var samtidigt som mig och de som var innan mig och råkat ut för liknande saker. Någon gång så måste ju konståkningsförbundet, tränarna, klubbarna och alla lära sig, säger hon, och förklarar varför hon nu delar med sig av sin berättelse:
– Det kan ju inte bli fler offer! Det gör mig så jävla förbannad att få läsa min historia, som jag inte ens sagt något om. För mig blev det självklart att jag skulle stötta dem och gå ut med min historia. Det blir på riktigt, att det finns. Det rör sig inte om en klubb, en tränare. Det här är ett ärft beteende, från deras tränare.
– Det här har pågått i alla tider, kan jag tänka mig. Det är ingenting som händer nu.
Under din tid som aktiv, hur vanligt upplevde du att det var att folk hade problem med hetsätning, kosthållning och liknande?
– Det är ju vanligt. När jag satt i bilen på väg till jobbet i dag räknade jag upp i alla fall fem under min tid, utan att tänka efter. Och börjar jag tänka lite till så kommer det fler.
Stort problem
Johanna Götesson hoppas att Svenska konståkningsförbundet nu tar alla berättelser på allvar, för att en gång för alla komma till rätta med problematiken. För problemet är stort, menar hon. Riktigt stort.
– Det här inte bara i två klubbar. Eller en. Eller tre. Utan det är överallt. Det är flera som har hört av sig till mig, och det är utbrett från hela Sverige.
Tycker du att man kan säga att det är mer regel än undantag inom konståkningen?
– Ja, det är det. Men det har blivit normalt inom Konståkningssverige, att det är så här. Det är så det är. Tyvärr.