Den österrikiske skidåkaren bloddopade sig innan tävlingar mellan 2016 och 2019.

– Vi dopade vårt blod på morgonen innan loppet, med en liter blod i. Efter loppet tog vi ut blodet igen. Sedan hade vi kontroll och blodvärdena var normala. Jag testades faktiskt aldrig efter en tävling, säger Max Hauke ​​till Dagbladet.

Ville lyckas på hemmaplan

Hauke säger att det är en stor risk att dopa sig. Men en risk han var villig att ta för att lyckas på hemma-mästerskapet. Han trodde att flera av hans konkurrenter dopade sig – och han behövde sekunderna.

– Om jag tävlade i 30 minuter var jag 30 sekunder bättre. I en tävling på en timme blev jag ungefär en minut bättre, berättar Max Hauke ​​för Dagbladet.

I säsongens världscuppremiär i Ruka skiljde det 29,5 sekunder från första till åttondeplats på cirka på 33 minuters åktid.

– Det visar att en så pass liten förbättring kan ha enorma effekter inom internationell herrlängdskidåkning, säger Hauke.

”Många faktorer spelar in”

Hauke tror dock att det tidigare i idrottshistorien har använts andra slags dopingmedel som har givit bättre effekt. Bland annat dopingskandalen med spanjoren Johan Mühlegg 2002.

– På 90-talet och början av 2000-talet var vinsten förmodligen betydligt större än för oss som dopade oss 2016-2019. Det fanns inget blodpass för tjugo år sedan, och det var mycket lättare att fuska, säger Hauke.

Läkaren och FIS-hedersmedlemmen Inggard Lereim jobbar med att kartlägga och avslöja dopade idrottare. Han menar att Hauke förenklar effekten av bloddoping.

– Det är stora individuella skillnader, och det beror på koncentrationen och formen av bloddopning. Jag vet inte hur noggrant de har mätt detta, men det är en stark förenkling att säga att effekten är vad Hauke hävdar Det kan bli fler också. Det är många faktorer som spelar in, säger Lereim till Dagbladet.

OBS, uträkningarna i artikeln är Max Haukes.