Medaljläge fram till den sista biten innan mål – då blev Ebba Andersson passerad av den ena åkaren efter den andra, vilket resulterade i en åttondeplats på den avslutande OS-tremilen.

Sent på måndagskvällen landade Andersson på svensk mark och besvikelsen är fortsatt stor.

– Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och inse att det hör idrotten till, livet går vidare till slut, säger hon.

– Den medalj jag fajtades för i går blåste bort där på slutet när det var riktigt starka vindar.

”Svårt att resonera”

Flygresan hem var lång, men nu är hon äntligen hemma.

– Just nu känns det jätteskönt, det är oftast så att under ett mästerskap, även om man varit borta länge, så tillåter man inte riktigt sig att ha någon hemlängtan förrän man har tävlat färdigt – för att ha fokus på det man ska göra där och då på plats. Men när man kom i mål i går ville man bara hem och lämna stället så fort som möjligt (skratt).

24-åringen fortsätter:

– Just där och då i stunden så gjorde jag allt jag kunde, däremot om jag ska titta tillbaka i backspegeln... ja, jag vet inte vad som hade kunnat göra så att det blev ett annat utfall. Eventuellt att jag gått in för ett skidbyte, kanske att klungan fångat in mig tidigare, att jag varit med och slagits om det på ett annat sätt – eller att jag klarat av att hålla mig borta från klungan ändå. Jag vet inte.

– Det är så svårt att resonera hur man ska göra just där i stunden, för man vet inte – och det är det som är lite tjusningen med idrott, att allt verkligen ska klaffa. I går gjorde det så nästan hela vägen, men inte riktigt.

Trots den snöpliga medaljmissen väntar chans till revansch redan i helgen – då världscupen i finländska Lahtis stundar.

– Det var inte direkt så att man fick mindre motivation efter hur gårdagen slutade, säger Andersson.