Klättringen uppför slalombacken på Alpe Cermis på Tour de Skis sista etapp har blivit ett av längdskidsportens största kraftprov. Men att en annan faktor än kraft spelar en avgörande roll illustrerade Therese Johaug tydligt i söndags. Norskans klättringstid uppför backen var i paritet med många mäns, och till exempel bättre än alla de svenska herrarnas.

Det är inte alls förvånande, menar forskaren Bo Berglund som är docent och medicinskt ansvarig läkare på SOK.

I en så extrem backe som Alpe Cermis får vikten en ännu mer framträdande roll för prestationen än vanligt.

– Inom skidsporten är man väl medveten om det här, och det är det som kan ligga bakom mycket av ätstörningsproblematiken som finns i sporten. Har man inte hjälp av experter så kan det gå fel, säger Berglund.

Det avgörande när man ska ta sig uppför en backe är hur mycket kraft man kan producera i förhållande till hur mycket man väger.

Samma siffror som en man

Män har en högre syreupptagningsförmåga och större muskelkapacitet än kvinnor. Längdsporten har utvecklats mot mer stakning, där styrka i överkroppen blir allt viktigare. Män har normalt 35 till 40 procent mer styrka än kvinnor, säger Berglund. Men man betalar också ett pris för sin muskelmassa. Ju starkare man är desto mer vikt måste man bära på.

I cykelsporten är watt per kilo ett välkänt begrepp, där watt är ett mått på effekten man producerar. Det syns tydligt på cyklister som är duktiga bergsklättrare att de är små och tunna, medan längre och stadigare åkare blir starka tempohästar som kan dra upp hög fart på en raksträcka.

Även inom längdskidsporten spelar kroppsbyggnaden roll för vilken typ av lopp man är mest lämpad för.

Den store och kraftfulle Petter Northug säger själv att han är för tung för att någonsin kunna vinna på Alpe Cermis. Medan Johaug helt uppenbart har kropp som en klättrare.

Uppför Tour de Ski-backen var Johaug 26 sekunder långsammare än Northug.

Berglund har gjort en motsvarande uträkning som watt per kilo i Johaugs fall: norskans uppskattade syreupptag per kilo kroppsvikt.

Enligt Berglunds räkneexempel skulle Johaug, som väger ungefär 45 kilo och uppskattningsvis har en syreupptagning på 3,5 liter per minut, drivas uppför backen med en energiproduktion på 74 milliliter per kilo och minut.

”Inte sensationellt”

Berglund jämför med en tänkt, typisk manlig åkare som är mer inriktad på planmarksåkning och väger 70 kilo, och har ett syreupptag på 5,5 liter per minut. Han skulle i exemplet ha en effekt uppför backen på 75 milliliter per kilo och minut. Alltså en liknande siffra som Johaugs 74 milliliter. Därför kommer de också att åka ungefär lika snabbt uppför backen.

– Det är inte på något sätt sensationellt. Det är ett enkelt räkneexempel. Uppför en backe är det alltid effekten per kilo kroppssvikt som avgör. Man skulle kunna ta Charlotte Kallas vikt och räkna ut hur snabbt hon kommer att åka. Att psyket skulle spela roll till exempel, det är en långsökt förklaring.

– Vanligtvis är skillnaden i prestation mellan de bästa kvinnorna och de bästa männen ungefär 10 procent, och så är det också i det här fallet. Men det finns ett spann som går över både kvinnor och män, säger Berglund.