Hon är utbildad näringsfysiolog, föreläser om kost och idrott och lever som hon lär. När vi möter henne i lilla Genarp utanför Lund får vi bland annat veta att rödbetor ökar blodflödet, att ingefära är toppen som anti-inflammatorisk hjälp för en som tränar hårt och att grönkål och spenat är fullproppade med nyttigheter.

– Det är klart att jag har en fördel av det. Att vara min egen kostrådgivare. Jag slipper ju också begå några av nybörjarmisstagen när det handlar om ultralöpning, säger hon och skrattar.

Det gör hon ofta och gärna, en tjej som hittat en ny kärlek i livet vid sidan av maken Toni och katterna. 33-åriga Mimmi säger att hon alltid levt ett aktivt friluftsliv, cyklat en del och rört på sig, men aldrig idrottat på riktigt. Vändningen blev starten i Lidingöloppet 2010, hon tränade lite grann inför det, gjorde 30 km terräng på 2.37, men reflekterade aldrig över om det var bra eller dåligt.

Däremot så njöt hon av upplevelsen, körde året efter Lidingö Ultra, kom tvåa (!) och fick mersmak. Men det var utan direkta mål, hon tränade runt tre dagar i veckan, och när vardagen krävde lite mer så höll hon igen. Det blev ett årslångt uppehåll fram till januari 2014 då hon plötsligt insåg att vad hon saknade.

– Jag kände att jag ville ge löpningen en chans. Att det var en passion i mitt liv. Då kände jag att jag blev en löpare, berättar Mimmi som satte sig i hårdträning.

Där började en vild resa och genombrott, tvåa i Kullamannens ultralopp, trea i Axa Fjällmaraton och hög av inspiration ville hon mer. På plats i sommarstugan väcktes tanken på nysatsningen Ultravasan, 90 km mellan Sälen och Mora.

Hon köpte en startplats på annons veckan före, åkte upp, startade offensivt, ledde i sju av nio mil och blev tvåa bakom brittiskan Holly Rush.

– Det var mitt vanliga raffinerade taktik, jag bara kör tills jag tar slut, säger hon med ett finurligt leende och kan nog tacka det loppet för att hon nu är VM-löpare.

Uttagen till VM i ultratrail

För erbjudandet kom – förbundskapten Peter Fredricson plockade ut henne som kvinnlig representant i VM i ultratrail i franska Annecy på lördag. 85 km och 5000 höjdmeter, en svindlande utmaning som dock inte skrämmer Mimmi Kotka.

Hon har en riktigt bra höst och vinter bakom sig träningsmässigt där hon gnuggat backar – trots att Skåne inte erbjuder särskilt mycket på den fronten. Romeleåsen, med en högstapunkt på 186 meter över havet, är inte optimal som bergsträningsmiljö. Men hon har hittat lösningar även på det.

En minut från villan ligger ett trångt gym med löpband där hon tvingar upp lutningen på +10 graders lutning och nöter sina pass. Sen har hon också unnat sig utlandsläger i alpmiljö, senast i Italien, för vissa detaljer.

– Det viktigaste är nästan nedförslöpningen, att tåla den, och det går ju inte att träna på löpband. Och så just att få dom här riktigt långa backarna.

Laddar för VM

I väntan på VM har hon njutit bland gult vajande rapsfält och i lummig bokskogsmiljö. En västmanländska med finskt påbrå (”pappa är från Finland så jag har kanske fått lite sisu”).

Nedresa torsdag och så väntar loppet lördag. Och framförallt en tuff start. Loppet börjar mitt i natten, dom första timmarna löps i mörker och det är det enda hon fruktar, i flackande lampsken har hon haft lätt att bli illamående . ”Men jag har lösningar även på det, antyder näringsfysiologen”.

Ett första stort mästerskap i en spännande idrottskarriär siom just börjat. Nu vill hon se hur bra hon kan bli.

– Ultralöpning handlar ju om att se hur långt man kan tänja sina gränser. Och det är precis vad jag också vill utforska, säger Mimmi som också har ett annat, lite mer udda mål.

– Att springa ett millopp och få en officiell tid. Alla frågar mig hela tiden, ”vad gör du på milen?” och jag har ju inget svar. Det får bli 2016!