Jenny Rissveds var 22 år när hon vann OS-guld i Rio. Hon var Sveriges första kvinnliga cyklist att bli olympisk mästare – och den första cyklisten att vinna guld sedan Bernt Johansson i linjeloppet 1976.

Hon belönades med Victoriastipendiet, ”Årets prestation” vid Idrottsgalan och fick ta emot medalj från kungen.

Samtidigt kämpade hon med psykisk ohälsa.

– Det är svårt att förklara hur det var. En grå massa, en filt... Det finns ingen framtid, inget ”nu”, ingenting... Det är bara mörkt. Jag ville aldrig ta livet av mig, men jag ville inte leva. Helst ville jag att någon annan skulle göra slut på det liksom. Så jobbigt var det. Det fanns inget hopp om livet, berättar hon för SVT Sport.

”Har tittat på loppet två gånger”

Problemen började året innan OS med ätstörningar. Efter guldet eskalerade det och prestationsångesten tog över all glädje.

– Jag har tittat på loppet två gånger. Det tog två år innan jag såg det första gången. Det är mycket känslor förknippat med det. Skulle jag bara titta på själva prestationen skulle det säkert sporra mig, men jag är inte riktigt där än. Jag har svårt att separera mig själv och hur jag mådde.

Att få bukt med ätstörningarna, ta hjälp av antidepressiv medicin, sova mycket och gå i terapi var några av stegen för att ta sig tillbaka och nu satsar hon mot OS, dit hon ännu inte är uttagen.

Men formen känns bättre än någonsin – även om resultat inte är drivkraften.

– Jag ska ha en plan och följa under loppet. Och då brukar jag vara nöjd. Då spelar resultatet ingen roll. Men de gånger jag har gjort så, då har jag varit bäst i världen. Att lita på det är nyckeln.

SE HELA REPORTAGET: Rissveds om vägen tillbaka