Landslaget är samlat igen efter en sommar som fick damfotbollsvärlden att nå nya höjder. För Seger innebar det även en milstolpe. I bronsmatchen mot England gjorde hon sin 200:e landskamp.
– 200 var ett mål i sig. Sen så får vi se hur det utvecklar sig och om jag kan nå nästa mål som skulle vara att ta hennes (Therese Sjögrans). Det hade ju varit otroligt kul att få slå det, säger hon och fortsätter:
– Och att slå det med råge hade varit ännu bättre, så det blir jättesvårt för nästa att ta det.
Therese Sjögran är inte bara en legendar i sammanhangen, utan också Segers sportchef i Rosengård.
– Jag är på henne väldigt mycket men hon är ju en person som inte bryr sig och tycker att om någon ska ta det så är det jag. Så det är inte så roligt att hålla på med henne, hon blir inte så provocerad, säger 34-åringen.
”När jag växte upp fanns bara USA som alternativ”
Det har hänt en del i damfotbollsvärlden sedan Caroline Seger debuterade i Algarve Cup 2005. Hon nämner både ”små och stora skillnader”.
– Småsaker är att vi har fått våra namn på tröjorna, säger hon och går över till de större:
– Fotbollen är mycket snabbare än den någonsin varit, en mer attraktiv fotboll att titta på skulle jag säga. Och sen alla storklubbar i Europa som satsar och gör jättemycket för damfotbollen... När jag växte upp fanns det bara USA som alternativ. I dag kan du så gott som välja och vraka.
När du ser utvecklingen som sker nu i fotbollsvärlden – hade du önskat att du kom fram i dag?
– Ja och nej. Den resan jag fått vara med om, de åren jag fått spela utomlands och i toppklubbar och fått vinna det mesta vill jag ju gärna inte ta bort, säger Seger och fortsätter:
– Men naturligtvis är detta det bästa jag vet och hade jag fått vara 15 igen så hade jag nog sagt ja faktiskt, för det som händer i världen nu på damfotbollssidan. Det går snabbt, det är stort och jag är oerhört glad att förhoppningsvis varit med och påverkat för en bättre framtid för de yngre.
”Hade vi inte tagit oss till OS hade jag nog tackat för mig”
Det var inte givet att Seger skulle fortsätta i landslaget. Beskedet kom efter att Sverige säkrat OS-platsen i VM. Hon berättar om turerna.
– Att jag skulle göra mitt sista VM var jag ganska klar i huvudet med men sista mästerskapet var det svårare att sia om. Hade vi inte tagit oss till OS hade jag nog gått vidare och tackat för mig, men det är klart att ett OS lockar, säger hon och fortsätter:
– Men just nu är en förlängning med Rosengård i mitt huvud och en fortsättning i landslaget under hösten, sen får vi se när allt annat är klart.
Men VM har du gjort ditt sista – eller ska man aldrig säga aldrig?
– Det känns väldigt långt borta. Då ska jag igenom ett OS, ett EM, sen ett mästerskapslöst år… Det känns som jag är 45 då. Det känns som det var mitt sista VM.
