Damallsvenska tränare sitter i snitt dubbelt så länge på sina poster som sina herrallsvenska kollegor. Trion Stellan Carlsson (Piteå), Thomas Mårtensson (Vittsjö) och Elísabet Gunnarsdóttir (Kristianstad) är en starkt bidragande orsak till statiken.

Att utveckla sitt sätt att spela fotboll och sin ledarstil ser Gunnarsdóttir som en självklarhet för att kunna sitta på samma post i flera år.

– Det är samma röst som gör det femton år i rad. Så man behöver jobba väldigt hårt för att hitta nytt och inte komma med samma saker hela tiden, säger Gunnarsdóttir som aviserat att hennes femtonde säsong i klubben blir hennes sista.

Håller på att förändras

Rosengård är en av de klubbar som istället haft en hög tränaromsättning med åtta tränare på tio år.

Klubbens ordförande Håkan Wifvesson ser flera anledningar.

– I vissa situationer när man inte levererar den där titeln som man jagar och inte når upp till de prestationer som man vill då sker det ett byte av den anledningen. Då blir det ett jobbigare avslut.

Ett annat exempel är Arsenals nuvarande huvudtränare Jonas Eidevall, som har haft två sejourer i klubben.

– Många har lyckats och gått vidare ut i Europa och gjort det jättebra. Andra har inte lyckats och då har vi gjort förändringar, säger han.

Förändring över tid

Under Håkan Wifvessons år i elitfotbollen har han sett tränarrollen förändras i damallsvenskan.

– Att vara huvudtränare idag är något helt annat än det var för ett antal år sedan. Förut gjorde huvudtränaren nästan allt. Nu är den en bit i ett pussel med assisterande-, målvakts-, fystränare och ibland ännu fler, säger han.