I media rubricerades det som ”Orienteringsdöden” – det som till en början djupt förknippades med ordet twar men där senare forskningsstudier lyfte fram Bartonella-bakterien, knuten till spillning från olika djur, som ett troligt skäl till dödsfallen.
Sju orienterare miste livet på kort tid, den siste i raden blev 24-årige Melker Karlsson, elitlöpare i dåvarande IFK Södertälje där han tidigare samma år bland annat vunnit Tiomila.
Danske världsmästaren Allan Mogensen, idag 52-årig klubbtränare i OK Ravinen, var klubbkompis med Melker Karlsson och minns fortfarande med djup sorg den säsongsavslutning 1992 som slutade i tung förstämning efter att deras kollega segnat ned död.
– Det var ju en jättestor chock och sorg. Det är fortsatt något som berör mig när jag tänker tillbaka på det, säger Mogensen till SVT Sport när vi träffas nära Hellasgården i Nacka utanför Stockholm.
Skarpa åtgärder gav effekt
Händelsen utlöste skarpa åtgärder, ett halvårslångt tränings- och tävlingsstopp för landets orienteringselit, senior som junior, gedigna läkarundersökningar och det blev också startskottet för forskning kring det man först trodde var effekterna av mikroorganismen twar.
Långt senare, tidigt 2000-tal, slogs det fast att bakterien Bartonella troligen låg bakom dödsfallen. Melker Karlsson konstaterades ha dragits med bakterien och dött av en akut kronisk hjärtmuskelinflammation.
De drastiska åtgärderna inom svensk orientering fick goda effekter, men sporten fick kämpa länge med bilden utåt mot en skeptisk omgivning.
Livet på 2000-talet har bjudit på desto mer av grönska, ett brett uppsving och ett medialt genomslag med stora framgångar, inte minst genom storstjärnan Tove Alexandersson. Nu tar det plötsligt stopp igen, precis som för hela idrottsvärlden.
Ser paralleller med då
Allan Mogensen ser paralleller, förstås långt ifrån samma dramatiska förlopp, men på ett annat sätt mer ovisshet.
– Den stora skillnaden nu är ju det här orosmomentet. Vi har det här viruset (i samhället), vi vet inte riktigt hur det kommer att påverka oss. Och inte heller hur länge det kommer att hålla på och det är en extra faktor som gör det svårt.
Orienteringen har just nu rejält begränsat tävlingsverksamheten till max 50 startande och bara från närområdet, i princip små klubbtävlingar.
Vårens alla stora evenemang, SM-tävlingar, världscup, de normalt stora nationella tävlingarna som samlar tusentals aktiva och klassikern Tiomila – allt har skjutits på framtiden. Klubbträningen i OK Ravinen försöker de hålla igång men ingen gemensam fika eller styrkegympa inomhus. Allt sker i friska luften och från vecka till vecka.
För klubbens ukrainske stjärna, VM-tvåan från 2018 Ruslan Glebov, är det många frågetecken. Hans stora mål är sommarens sprint-VM och så småningom ett EM, men det finns inga tävlingar på vägen. Han försöker hålla igång så gott det går.
– Det känns ganska tråkigt. Vi brukar tävla mycket på vårsäsongen. Det är lite synd, men det är som det är.
Risk att tappa ungdomarna
Allan Mogensen, fyrfaldig Tiomila-vinnare, beklagar avbräcket för eliten men ömmar ändå mest för de ungdomar han försöker hjälpa framåt.
– Om vi drar paralleller till 1993, när det var tränings- och tävlingsstopp inom orienteringsrörelsen, då var det många, speciellt ungdomar och juniorer som vi tappade och som inte kom tillbaka till hösten. Jag tror att det är jätteviktigt att vi får möjligheten att fortsätta ha någon slags aktivitet. Jag tror att det är en stor risk att vi tappar de om de vänjer sig vid att sitta hemma och bläddra på sociala medier, säger Mogensen.
– Idrotten i sig kan tappa stort om vi inte kan fortsätta ha aktiviteter för ungdomar.
Se hela reportaget kring ”orienteringsdöden” nedan: