Det har gått 20 år sedan Baryard Johnsson red sitt första världsmästerskap. Den gången med Corrmint, hästen hon satt på i Atlanta två år tidigare. VM i Tryon i North Carolina blir mästerskap nummer 16 sedan hon som 21-åring överraskande fick plats i OS-laget 1996.

För Baryard Johnsson är det inte mycket som är nytt under solen.

Eller under sadeln.

Bara ett fåtal svenska ryttare kan mäta sig med henne när det kommer till rutin, erfarenhet och förmågan att hantera olika hästar.

–Det är skönt att ha rutin när man åker till ett mästerskap, man vet vad det handlar om, vet att det kan gå väldigt bra men också att det kan gå väldigt dåligt. Jag har ett lugn i mitt jobb, en trygghet. Jag måste inte bevisa något. Det enda jag behöver göra är för mig själv, att försöka vara så bra som möjligt där jag befinner mig.

Sista omgången i lagfinalen på Ullevi förra året slutade med att Baryard Johnsson firade kvällen med ett EM-silver.

Men där och då var känslorna blandade.

”Himla speciell”

Cue Channa skrämdes av elljusets alla kastade skuggor, rev hinder på hinder innan Baryard Johnsson valde att utgå.

– Det var ett tråkigt avslut. Hon var fantastisk fram till dess, näst bäst i laget tills det brakade ihop och det var inte så mycket att göra åt. Vi strök rundan, laget tog silver och det var ändå mycket tack vare mig. Jag kan inte känna att det var ett misslyckat mästerskap, utan en misslyckad sista runda. Tyvärr blir det så ibland.

Men ur det tråkiga kom något gott. Cue Channa fick slicka såren, Indiana kliva fram. Det tioåriga stoet är den vackraste blomman i Baryard Johnssons bukett just nu, men också en dam som inte är helt lätt att förstå sig på.

– Hon är så himla speciell. Varje tävling har varit en prövning för henne och något nytt. Och varje gång har hon levererat. Jag känner att det bara är att göra precis likadant på VM och tro på att hon gör som hon gjort i alla andra tävlingar under året.

Inte som alla andra

Inte krångla till det?

– Nä, det är bara att köra. Hon är en talang utan dess like, men hon är lite knäpp.

Knäpp?

– Hon är en annorlunda individ. Hon bits, fast hon inte är arg. Varför? Det undrar jag också. Det är något som inte riktigt helt stämmer. Det är vissa saker hon inte kan koppla ihop. När vi var i Rom var det en flyguppvisning. Den var fem minuter tidig och hon stod ute och blev spolad. Precis ovanför kom stridsflygplan, men det kopplade hon inte förrän fem minuter senare när hon stod i boxen. Då reagerade hon.

– Det är likadant när vi tränar på att bromsa. Då kan jag stanna henne hundra gånger men den 101:a är hon inte med på vad vi ska göra.

Malin Baryard Johnsson skrattar, på ett kärleksfullt sätt. Förhållandet med Indiana är komplicerat, allt annat än friktionsfritt, men de starka känslorna är intakta.

– Hon har varit extremt svårtränad, hon är jättekänslig samtidigt som hon är hård, men hon besitter en förmåga och en talang att klara höga hinder som jag aldrig har varit om tidigare. Hon bara kör, ångar på och sätter sig ibland i svåra situationer eftersom hon inte alltid lyssnar eller tänker på konsekvenserna.

Kräver mer av Malin

Det låter som en både svår men intressant utmaning?

-Ja, och jag måste själv vara på tå som aldrig förr. Det går inte att slappna av ett steg, för rätt som det är kan hon springa ut från banan. Hon kräver extremt mycket av mig. Men jag tror att det är jättebra för mig som är 43 år och har gjort en miljon starter.

Du känner att ni är ett ekipage som kan prestera i VM om det går er väg?

-Verkligen. Vi är rent ut sagt skitbra när vi är bra. Vi har bara haft en utesäsong, men å andra sidan har vi haft en fantastisk säsong. Det är hennes första mästerskap, men jag tror inte att det är det sista.