Framför allt två gånger under Robin Franssons hittills 28-åriga liv har han varit med om dramatiska händelser som skärrat hans omgivning och närstående.

Den första var när han som sexåring kom bort under släktbesöket i Chicago och hittades först efter tio timmar, efterlyst i tv och med 40 polisbilar från 3 distrikt sökande efter honom.

Den andra gången var i början juni nu i sommar under en match i högsta serien med Enköping.

– Jag fick en smäll mot huvudet i en kontaktsituation. När domaren blåste av upptäckte jag att jag inte kunde se åt höger. Jag trodde att det var temporärt eller att jag bara hade fått smuts i ögat. Men efter matchen höll det i sig och jag fick åka in till akuten, säger Fransson.

Fem dagar på sjukhus

Det blev fem dagar på sjukhus och efter undersökningar konstaterades att Robin Fransson hade drabbats av en stroke. Delen för periferiseende på höger sida har ”släckts ned” i hjärnan på grund av syrebrist. Kanske kommer kopplingen aldrig att repareras igen. Kanske kommer inte heller karriären att komma tillbaka igen. Samma sak med möjligheten att köra bil.

Gemensamt för den sexårige Robin i USA och tvåbarnspappan Robin i dag är att han själv behållit lugnet i båda situationerna när rädslan annars kunde ha tagit över.

Kanske kan man dessutom metaforisk säga att hans synfält smalnat av på grund av stroken – men förmågan att kunna se på livet ur ett vidgat perspektiv har stärkts.

– Så är det väl förmodligen också. Jag har ju alltid trott på att man inte bara kan sätta sig ned och vara sur och ledsen. Om man inte kan kontrollera en omständighet handlar det om att kunna släppa det. Det har vi jobbat mycket med inom landslagen i rugby, att försöka fokusera på det som man kan göra något åt.

Du är duktig på att se det positiva. Vad har varit svårast och störst utmaning under den här tiden?

– Dels var det lite tufft att ligga där på sjukhuset när jag insåg att det faktiskt var ganska allvarligt. Det tog ett tag innan jag förstod det. Sedan var det jobbigt när jag var nere och coachade senast när vi spelade match. Det är tufft att så vid sidan om och veta att jag inte har fått sluta på mina egna villkor. Det är kanske det som är det jobbigaste.

Hur ser du på framtiden?

– Jag är ju fortfarande ung. Så det kanske finns en chans att jag ska kunna spela igen. Men det är inget jag kan påverka. Det är mest frustrerande. Tidigare har jag alltid kunnat påverka min egen träning. Nu är första gången som det inte ligger i mina egna händer. Ögat rehabiliterar hela tiden sig självt. Nu i denna stund när vi sitter här också. Vad det leder till kan jag inte veta.

Vardagslivet nästan som vanligt

Robin Fransson ses som Sveriges bäste rugbyspelare. Framgångsrik både på klubbnivå och i landslaget. Förutom den begränsade synen mår han bra och det är ingen större skillnad på hur vardagslivet flyter på förutom att han inte kan köra bil. 28-åringen, som växte upp i Vänersborg och flyttade till Enköping för rugbyn, har precis gift sig med sin fru Camilla. Barnlek fyller lägenheten hos paret och Robin visar gärna runt och bjuder på kaffe. På en hylla i lägenheten samsas familjebilder och fotografier från karriären.

Vad skulle det betyda att få spela igen i framtiden?

– Det skulle vara fantastiskt att få spela igen. Att i alla fall få chansen att avsluta på sina egna villkor. Jag har hållit på sedan jag var nio år. Jag har spelat utomlands och i landslaget. Men att få göra det en vända till hade varit speciellt.

Och hur tacklar du det om du inte kommer att få den möjligheten?

– Det skulle vara tråkigt. Men jag får vara glad för den karriär jag har haft och så får jag försöka hjälpa de andra grabbarna att ta nästa steg. Genom en tränarkarriär eller något sådant. Det gäller att hitta något positivt.

Vad är du mest stolt över i karriären?

– När vi gick upp till Grand Prix, den högsta serien i Europa, med sjumannalandslaget. Det var historiskt för Sverige och vi glada amatörer fick möta alla fullblodsproffs. Att ha varit med och tagit Sverige till de högsta placeringarna som vi haft på världsrankingen gör att jag blir stolt. Att jag har fått vara med och sätta sporten i ett bättre läge än när jag började.

– Sedan är jag även väldigt stolt över ett SM-guld med Enköping 2017. Vi låg under med 17-0 och vann med 19-17 de sista minuterna. Vi hade ett så ungt lag att ingen räknade med att vi skulle vinna.