Jag minns VM 2008 i Östersund som en folkfest, men också som en klump i magen. På den tiden fanns inget filter mellan media och de aktiva. Våra telefonnummer låg ute på förbundets hemsida. Vi skulle vara det ”tillgängliga landslaget”, och jag blev varse hur otroligt många varianter på tidningar, radioprogram och annat det faktiskt fanns. 

När ena ögonlocket började flimra okontrollerat förstod jag att det hade blivit för mycket. Stress, stress. 

Svenska laget är bättre förberett

Jag besinnade mig och tackade nej till att åka iväg till lokalradion och läsa väderprognosen några timmar innan start.

I slutändan blev det en tiondeplats i masstarten och en fjärdeplats i mixstafett för min del, men inga medaljer. 

Svenska laget är bättre förberett den här gången. Fjolårets OS-succé och en drös med pallplatser både individuellt och i stafett under den här säsongen borde ge råg i ryggen. De vet att de kan. De har också en bättre plan för att hantera media. 

Att lyckas på ett hemma-VM är få förunnat. Det är en fantastisk möjlighet, samtidigt som fallhöjden är enorm.

Möjlighet och risk hänger ihop

Skjuta fullt på sista stående skyttet och defilera mot en väntande guldmedalj inför stående ovationer från en fullsatt stadion – magiskt!

Skjuta fem bom i samma läge och bli ihågkommen som den som inte klarade pressen – ridå ner..

Möjlighet och risk hänger ihop. Så har det varit i alla tider.

Framgångarna brukar komma när viljan att vinna är starkare än rädslan för att göra bort sig. Jag kan föreställa mig hur det känns för åkarna. Jag håller tummarna för att det blir några medaljer. Förutsättningarna finns. Stjärnorna står rätt. Idag smäller startskottet för skidskytte-VM i Östersund!