Vi har nu kommit halvvägs i vår reportageserie om Idrottssverige bortanför de stora arenorna. Vi är i Västmanland, Norberg, står på Malmhedens nylagda konstgräsplan. Ser en äldre man komma linkande framför träläktaren på ena långsidan. Arne Lövdin vann en gång i tiden klubbmästerskapet på 100 meter, just framför den träläktaren. Då var det löparbanor i stället för grus, alla hade spikskor – inte Arne. Han hade precis avslutat sin fotbollsträning när han fick idén att testa friidrott.
Livet i Norberg
Han har varit här i stort sett hela sitt liv. I upp- och nedgångar – med toppen när damlaget spelade i högsta serien. TV-sportens Jane Björck fanns med då, förresten.
Även om tiden, människorna och platsen är ny – är det alltid samme Arne som kommer linkande, framför läkaren där han en gång i tiden var snabbast.
Vi besöker även Camilla Nilsson, nere i småländska Flygsfors. Vädret är trist, men idrottsplatsen Flöget livar upp. Somliga liknar det med idrottsplatsen i ”Alice i underlandet”, Camilla vet inte riktigt om hon håller med om det.
Det är hon som tillsammans med sin far ligger bakom den originella stilen, varma känslan. Det är Camillas gärning, hennes plats.
I strålande solsken lär vi känna sju äldre damer vars ihärdiga arbete dragit in miljonbelopp till fotbollslaget Säffle FF. Hantverksarbete och lottförsäljning bland annat – så länge de kan minnas.
Drog igång damlag
De har varit på alla fotbollsarenor i hela Värmland. Sitter alltid på rad 4 uppifrån på Sporthälla IP. Pantertanterna kallas de, damklubben. För ungefär 30 år sedan drog de igång ett eget fotbollslag. Inget seriespel, men de spelade några matcher mot smågrabbar. Som till sist vägrade ställa upp. ”Tanterna bara sparkar oss på benen”.
– Nu skulle vi inte ha tid, vi jobbar för mycket med det här, säger Gerd Lärk och håller upp sina stickor.