Hellner har varit given i landslaget i runt tio år och en grundbult i stafettlaget försvinner inför VM-säsongen 2019.

– Nu blir det ännu tuffare för det svenska herrlandslaget utan Marcus, säger Hård.

Vad betyder det för landslaget att han lägger av?

– Det betyder att det finns väldigt få kvar från den generation som burit upp landslaget. På distanssidan finns det egentligen bara Daniel Rickardsson kvar. Det unga åkarna kommer att få stå på egna ben i ännu högre utsträckning.

”De fyra stora måste sättas före”

Hur recenserar du Hellners karriär?

– Han VM-debuterade 2007 och har varit med i ganska många säsonger. Han går in ganska högt i den svenska skidhistorien. De finns väl fyra stycken som ganska klart är före honom. Gunde Svan, Sixten Jernberg, Thomas Wassberg och Charlotte Kalla. Det är inte så många som vunnit individuella guld i VM och OS. Bakom de ”fyra stora” kommer Marcus och en hel andra. Han rankas högt upp i historien. De ”fyra stora” måste sättas före men sedan finns det ett helt gäng med Sven-Åke Lundbäck, Torgny Mogren, Toini Rönnlund, Per Elofsson och Johan Olsson som är ungefär jämbördiga.

Vilket är ditt starkaste minne av Hellners karriär?

– Jag minns tre saker. Jag minns hans VM-debut när Inge Bråten tog med en ung och oprövad Hellner till Japan 2007. Det blev sjukdomar i stafettlaget och man fick kasta in den här debutanten som gjorde en jättesträcka och hängde på som en igel. Och så minns jag hans båda individuella mästerskapsguld som båda togs efter fascinerande lopp också. Vid skiathlonloppet i Whistler, Vancouver-OS, 2010, där Johan Olsson var loss men blev infångad och Marcus vann. Och sprintguldet i Oslo-VM, 2011, med rycket i backen som vi svenskar för alltid kommer att kalla för Hellner-backen.

Hellners tredjeplats och brons på 50 km vid SM-veckan i Skellefteå i slutet av mars blev hans sista mästerskapsmedalj. Han skulle då ta påsken och fundera över framtiden. I dag kom beskedet.