Det är fortfarande svårt att förstå hur den norske landslagsläkaren kunde köpa ut, ordinera och OK:a salva med anabola steroider i till Johaug. Liksom hur både han och hon kunnat missa varningstexten på asken. Likväl: Ingen instans som behandlat Johaugs fall – inte heller CAS – har uttryckt några tvivel om sanningshalten i hennes historia. Det är Johaugs version av vad som hände som ligger till grund för hur hon dömts.

Det betraktas alltså som misstagsdoping. Accepterar man att hon fått i sig de anabola steroiderna via salva på läpparna – då har hennes misstag heller inte givit henne någon prestations-fördel.

Är det då rimligt att få 18 månaders avstängning som ödelägger två säsonger?

Inte lika självklart

Straffet ligger mitt i den aktuella skalan som säger 12-24 månader. Det är i det perspektivet en rimlig och korrekt dom så som regelverket ser ut. Men det är i ett vidare perspektiv inte lika självklart ett rimligt straff för ett misstag som inte givit henne någon fördel.

Problemet är att idrotten inte klarar att effektivt skilja fuskare från slarvmajor och klantpellar. Medan det civila samhället i de flesta fall kräver ett uppsåt för att en handling ska vara ett brott har idrotten inte den mannamånen när det gäller de aktiva och doping.

Misstagsdoparna offras

Dels för att även oavsiktlig doping kan ge en otillåten fördel men framför allt för att det skulle ge de verkliga fuskarna – de som medvetet dopar sig – alla möjligheter i världen att smita undan sitt ansvar. Har du fått i dig fel saker straffas du i många fall hårt oavsett hur det gått till för att storfuskarna inte ska kunna slippa undan. Det är dessvärre svårt att se hur det skulle kunna vara på annat sätt om idrotten vill bekämpa doping.

Även om sporten försökt nyansera sin straffskala och se till omständigheterna i de enskilda fallen så är regelverket fortfarande fyrkantigt och oflexibelt. Misstagsdoparna offras för att fuskarna inte ska slippa undan.