Hon är världens bästa sprintåkare, som i fjol tog hem den totala sprintcupen, trots den svåra skadan då lårmuskeln gick av.

Nu siktar Stina Nilsson på att fortsätta utvecklas och bli en mer säker distansåkare

– Jag har en extrem högsta nivå i distans, men det visar sig då och då att min lägsta nivå är låg. När det slår, slår den hårt. Därför jobbar jag nu för att närma mig en mer en normal lägstanivå, men det är lättare sagt än gjort, säger Stina Nilsson och fortsätter:

– Jag vill bli starkare i många olika typer av lopp. Både distans och sprint. Det är en förutsättning att kunna gå bra i totala världscupen.

Mental seger

Nu på försäsongsträningen har vinterns sista distanslopp, som gick i Quebec, fått en stor mental betydelse för Stina Nilsson.

Då fick Therese Johaug inkassera säsongens första förlust och segrare blev Stina Nilsson, som tog ytterligare ett viktigt steg till i karriären.

– Det stämmer. Jag hade ju aldrig slagit Therese i ett distanslopp. Den grejen var extremt stor och viktig för mig. Efter min skada hade jag fått prioritera bort mycket för att kunna gå bra i sprintvärldscupen. Men i Quebec skulle jag få åka distans igen och då ville jag göra det bra.

Skada gav erfarenhet

Nu finns fler nya effekter i skidåkarlivet, som är ytterligare mentalt stärkande för Stina Nilsson. Ett exempel är vinterns hantering av skadan i lårmuskeln, som gav henne känslan att inget är omöjligt.

– Det går alltid att gå runt ett problem. Bara för att en läkare eller expert säger att problemet är i ansiktet kan man välja att se åt sidan och där hitta en stig och gå vidare – vid sidan om. Jag kan i framtiden ställas inför nya problem som kan verka som gränsen till omöjliga, men det finns alltid ett litet nålsöga till lösning.

– Jag har alltid haft den inställningen, nu är den känslan starkare.

Grip bollplank

En ny utmaning uppstod när Rikard Grip slutade som landslagschef. Därmed har Stina Nilsson i träningsvardagen fått en mindre personlig och daglig kontakt med sitt bollplank.

– Det ska inte påverka mig så mycket. Han är kvar som mitt bollplank och jag är i huvudsak min egen tränare, så detta ska gå bra. Det viktigaste är att ha en bra och harmonisk miljö runt omkring sig. Jag vill ha lugn och ro i landslaget, samt spelrum på det som jag tror på.

Samtidigt pågår en debatt i skid-Sverige om varför det inte finns kvinnor som blir landslagstränare. Den debatten svarar Stina Nilsson på så här:

– Jag har ju en kvinnlig tränare eftersom jag är min egen tränare, så jag klarar mig.

– Men visst vore det bra om vi kunde på in en person där med det rätta engagemanget. Men just nu har man kanske bara inte hittat rätt person.