Stina Nilsson var stolt över sig själv och glad över sitt nya VM-silver. Och anledningen poängterade hon gång på gång var det att hon fått kämpa tillbaka från sin skada

– Det finns ingenting som motiverar mig mer än när man säger att saker och ting inte går. Det som inte går för andra, går för mig, sa Stina Nilsson då hon berättade att de första läkarundersökningarna efter lårskadan för en månad sedan visade att ”det förmodligen inte skulle gå”.

”Mest stolt över hur jag har kämpat”

– Jag bestämde mig för att klara det och att se fram emot rehab-träningen. Så när jag tog VM-silvret är jag mest stolt över hur jag kämpat de här fyra veckorna, inte hur jag åkte själva loppet. För visst har jag presterat bättre.

Hon konstaterade att hon fått en annorlunda uppladdning utan de optimala förutsättningarna, men å andra sidan utan press. Och att den här medaljen kommer att betyda mycket för henne längre fram, på det sätt hon tog det. Men på frågan vilket förberedelse hon föredrar svarade hon:

– Då tar jag hellre en optimal, normal förberedelse. Jag väljer ju hellre att slippa en skada.

”Make Stinas hamstring great again”

Du sa att du tyckte det var roligt att rehaba, utveckla det?

– Jo, jag kallade det för projekt ”Make Stinas hamstring great again”.

Stina Nilsson saknar ett guld i VM-sammanhang, men tog ett OS-guld i sprint förra året. Men den här silvermedaljen i Seefeld rankar hon inte utifrån normala kriterier med tanke på den svåra uppladdningen.

– Det blir en annan tyngd i den här medaljen än bara en medalj. Jag har gjort bättre lopp. Men jag är mest stolt över själva resan bakom.