Petter Northug växte upp på en ensligt belägen gård, Framverran, i ett närmast väglöst landskap norr om Trondheim. Han var den äldste av tre bröder, där även Tomas och Even blev bra skidåkare. Pappa John och mamma May styrde lantbruket där Petter hade ett krävande jobb att bland annat sköta de 35 korna som skulle mjölkas på gården. I en separat byggnad bodde farfar Petter Northug tillsammans med sin fru. Det var farfadern som var Petters fasta punkt i tillvaron, någon som alltid fanns där för honom under uppväxten. De åt ofta frukost ihop.
Precis på tröskeln till sitt genombrott 2005 dog Petter Northug den äldre i sviterna av cancer. Petter Northug den yngre är alltid väldigt noga med att kalla sig Petter Northug Jr för att visa sin vördnad för sin farfar. Det finns ett band som alltid kommer att förena dem.
Den sista tiden vistades farfadern på ålderdomshemmet i Mosvik. ”Jag tog hans hand. Kramade honom hårt men var rädd för att det skulle göra för ont. Han såg mig i ögonen: Visa dem ryggen pojken min, sade han och log”, skriver Petter i sin nyutgivna bok ”Min historia”. Det var det sista farfadern sade till Petter. Ett par dagar senare var han död. Petter var då 19 år och hade fått sitt livs mantra inpräntat i sig. Han skulle följa farfars uppmaning många gånger.
När sedan Petter vann första VM-guldet i stafetten i Sapporo 2007 och tog tre VM-guld i Liberec 2009 var det med farfadern närvarande och han skriver med lite galghumor om honom.
”Det hade tagit knäcken på honom. Han hade med största sannolikhet blivit så i gasen att han hade trillat av pinn”.
Inför hemma-VM i Oslo 2011 hade Petter planen klar tillsammans med farfadern.
”För vi var inte klara. Vi var inte klara med att visa dem vart skåpet skulle stå. Vi hade fler käftsmällar kvar att dela ut”, skriver Petter om sitt mentala samarbete med farfadern. De var ett team även efter att denne lämnat jordelivet. Om fadern John kan få kritik så är farfadern upphöjd. Inte ett ont ord nämns någonsin om farfar. En händelse som etsat sig fast för Petter är att han i tonåren var sugen på att gå på festkvällar på skolan i Mosvik vissa fredagar. Fadern John var dock noga med att påpeka att han först måste prioritera intervallpassen innan det kunde bli aktuellt.
”Mina barn ska slippa göra den prioriteringen”, lovar Petter sina framtida barn.
Farfadern fanns bara som ett positivt stöd. Petter berättade om resultaten, han var tämligen medioker i spåret som barn och var långt ner i resultatlistan i tävling efter tävling år efter år, för farfadern som inte var särskilt intresserad. Till skillnad från fadern John som var drivande var farfadern en person som Petter kunde anförtro sig åt utan att få någon press på sig. Det var så att Petter försökte läsa sin farfar för att få feedback när inget kom muntligt.
”Det var något med kroppsspråket när jag berättade som gjorde att han ändå tyckte att det var lite spännande.”
Om Petter, som var liten till växten och långt efter i utvecklingen, var evigheter efter i spåren mellan fem och 15 års ålder vände det som junior. Petter växte ikapp och fick utdelning för den hårda träningen som var lite kenyansk där han åkte skidor två mil till träningen, tränade ett par timmar, och sedan skidade de två milen hem igen. Under junioråldern 16-19 år tog Petter storslam och vann åtta av åtta möjliga norska mästerskap.
Väntat att avslutar karriären
Han har inte haft några bra resultat internationellt sedan i mars 2016 och 32-åringen har två misslyckade säsonger bakom sig och en höst där det mesta gått emot med sjukdomar. Grundträningen finns inte där och tiden har runnit ut. Det finns inte tid att hinna i form till säsongens höjdpunkt, VM i Seefeld.
– Om jag inte tål träning nu så kan det vara över redan före jul. Då har jag gått i samma fälla flera gånger och då är det ingen vits att fortsätta längre, sa Petter Northug till norska Dagbladet i november och berättade att 80 procent av all planerad träning missats på grund av sjukdom och överträning.
Redan vid upp den norska upptaktsträffen i början av oktober var Northug uppgiven och ett par veckor senare blev han magsjuk och skickades under parodiska former till de ryska åkarnas hotell vid ett höghöjdsläger i Italien för att inte smitta sina lagkamrater. Den norska säsongspremiären i Beitostölen för tre veckor sedan blev misslyckad även om den som tittade noga tyckte sig se att det gnistrade till emellanåt, att det fanns förbättringspotential.
Det fanns hopp om att mannen som vunnit 15 OS- och VM-guld (2+13) åter skulle kunna bli att räkna med. I vanlig ordning hade Northug, som älskar katt och råtta-leken med media, lämnat rökridåer och anmält sig till den Skandinaviska cupen i Östersund den kommande helgen. Det skulle finnas ett tvivel in i det sista.
Redan förra säsongen förföljdes Northug av frågor om karriären var på väg att ta slut. Han blev inte uttagen till Tour de Ski, vilket han vädjade om för att hinna i form till OS, och fick senare nobben till OS i Pyeongchang. Han gav sig dock inte utan lade på sig en rejäl träningsbakgrund när lagkamraterna tävlade i OS.
Northug gjorde under senvåren en serie bra tävlingar och hävdade sig väl mot landslagskollegorna. Dock var både Northug och landslagsledningen väl medvetna om att han hade fått till en formtopp medan lagkamraterna var slitna efter en lång säsong och urladdningen under OS var på en annan kontinent. Resultaten gjorde dock att Northug belönades med en plats i sprintlandslaget och en lättare väg att nå världscupen även i distansloppen och möjlighet att nå VM i Seefeld 20 februari till 3 mars nästa år. Han var då tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför i fem år med ett eget team.
”Det finns ett ögonblick när det är över men arbetet är inte slutfört än. Inte helt färdig än”, skriver Northug avslutande i sin bok ”Min historia”, som släpptes i oktober.
Han anade då inte att slutet var så nära att han kunde skrivit ett kapitel till.