En vanlig sommardag brukar solen aldrig vara helt ensam. Ofta får den sällskap av stackmoln i olika storlekar, utspridda över himlen. Men under speciella förhållanden, om det råder en frisk och stadig vind, kan de fluffiga molnen falla in led och bilda långa molngator. På latin kallas de långa raderna passande nog för radiatus. Sett från ett flygplansfönster påminner synen mest om en svävande blomkålsåker.

Under liknande förhållanden kan också ett utbrett molntäcke luckras upp och bilda molngator. Det jämngråa och utbredda molntäcket utsätts ofta för turbulens som kan uppstå från att marken nedanför värms upp olika mycket. Turbulens kan också bildas av att molntopparna kyls av samtidigt som molnbasen absorberar värmestrålning från marken. De upp och nedåtgående luftrörelserna som turbulensen ger upphov till kan få molntäcket att luckras upp. Där luften stiger samlas moln, medan molnen löses upp där luften sjunker. I kombination med en jämn och frisk vind kan molnen ta rygg på varandra och ställa in sig i långa rader eller bilda långa molncylindrar som sträcker sig ut sig parallellt över himlen.