Oktober blev en mycket mild historia, och i större delen av landet även blöt. En övervägande ostadig månad med solbrist i stora delar av landet. Regn på regn har avlöst varandra, och där det under andra halvan delvis var tal om snö från nordvästra Svealand och norrut. Ändå en tämligen lugn månad, för det noterades bara några få lokala stormtillfällen i fjällen under månaden.

Och lite av en ”vad hände med hösten”-känsla i delar av landet. För den meteorologiska sommaren hängde i länge långt norrut längs Norrlandskusten, där sedan vintern tog över bara en vecka senare. Men där blev det ju sedan blev höst igen efter vintern, i alla fall upplevdes det så trots att en årstid officiellt aldrig kan backa. Har vintern anlänt till en plats så är det vinter oavsett om det blir höstmilt väder igen.

Milt, men inte så extremt som det ett tag såg ut att bli

Under de första nio oktoberdygnen var det mycket mildare än normalt, och man undrar då vart detta var på väg. Därefter varierade det lite mer och månadens överskott i medeltemperatur jämfört det normala för referensperioden 1961–1990 dämpades jämfört inledningen. Efter den 9 blev det alltså kallare, först i söder sett till det normala, senare även i norr. Från den 10 började därför avvikelsekartorna dygn för dygn visa blåa nyanser i söder, och från den 18 även i norr. Dygnen 18–19 vara kallare än normalt i hela landet, varefter mildluften återkom i söder och vi fick en stor nordsydlig temperaturkontrast några dygn innan mildluften tog över även i norr den 26. Med ett undantag, för vinterkylan blev kvar i nordvästligaste Lappland månaden ut.

Årets oktober var allmänt varmare än fjolårets kalla oktober. För att hitta en varmare oktober än årets behöver vi backa tillbaka till 2014 för södra halvan av landet och till oktobermånader som 2011, 2007 eller 2005 i norr.

Trots en kylig period, i söder den 10–20 och i norr den 18–25, blev månaden varmare än normalt i hela landet med störst överskott i nordost och sydost. Störst avvikelse fick Östergarnsholm på utanför östra Gotland med 2,9 grader över det normala, 11,5 grader mot normala 8,6 grader medan Nikkaluokta i norra Lapplandsfjällen, som enda plats i landet och efter en rejäl ”köldspurt” de sista dygnen fick en helt normal oktober, för 1,2 minusgrader är det man normalt ska ha där i just oktober.

I absoluta tal var oktober varmast i Utklippan i Blekings yttre östraskärgård med en medeltemperatur på 12,1 grader, vilket är 2,7 grader över deras normala 9,4 grader, medan Tarfala i nordligaste Lapplandsfjällen hade kallast med i snitt 2,4 minusgrader, vilket ändå är 1,5 grader över deras normala 3,9 minusgrader.

Övervägande blött eller mycket blött, och lokalt rekordblött

Jämfört referensåren 1961–1990 fick större delen av landet mer nederbörd än brukligt i oktober. Stora delar av östra och norra Svealand och stora delar av södra och östra Norrland fick mer än dubbelt så mycket regn och snö som normalt, i norra Hälsingland och vid Norrbottenskusten delvis till och med över trippla normalmängden.

Bara i västra fjällen samt på södra Gotland och i nordligaste Lappland var oktober torrare än vanligt. Även om oktober i fjol var blötare än normalt i södra halvan av landet var den ändå torrare än årets, så även i norr. För att hitta en blötare oktober än i år är det i olika delar av landet oktobermånader som 2017, 2016, 2014, 2012 och 2011 som gäller, och kanske än mer 2006.

Lokalt var dock årets oktober rekordblöt med nya månadsrekord för följande minst hundraåriga mätplatser:

216 mm i Lövånger sydost om Skellefteå i Västerbotten mot tidigare 185 mm 1984 (startår 1881 men med avbrott 2005–2018)

165 mm i Rödkallen i Luleås yttre skärgård vid Norrbottenskusten mot tidigare 139 mm 2012 (startår 1882)

147 mm i Vännäs väster om Umeå i södra Västerbotten mot tidigare 129 mm 1967 (startår 1885)

För några platser var det dock nära rekord genom att man upplevde sin näst blötaste oktober sedan mätningarna inleddes, och för minst hundraåriga mätserier gäller det bland annat:

154 mm på Luleå flygplats i Norrbotten (startår 1900 för den kopplade serien Luleå-Bergnäset/Luleå flygplats)

153 mm i Haparanda vid finska gränsen vid Norrbottenskusten (startår 1859)

139 mm i Jörn i inre nordligaste Västerbotten (startår 1885)

122 mm i Delsbo i norra Hälsingland (startår 1978 för den kopplade serien Bjuråker/Delsbo)

117 mm i Fredrika i sydostligaste Lappland (startår 1885) – det exakta värdet på 117,1 mm är bara ynka 0,2 mm från det tidigare rekordet 117,3 mm från 1967

102 mm i Torpshammar i inre Medelpad (startår 1881)

I millimeter räknat fick tidigare nämnda Lövånger mest nederbörd i landet i oktober med 216 mm, vilket är 314 % av deras normala mängd på 69 mm, medan Ritsem i nordligaste Lapplandsfjällen fick minst med 18 mm, vilket är 43 % av deras normala 41 mm. Även i procent räknat fick Ritsem minst, medan Storön utanför Kalix vid Norrbottenskusten fick mest, med över fem oktobermånaders normala mängd på en enda månad, 207 mm mot normala 41 mm, vilket är 509 % för att vara exakt. Det är med råge nytt oktoberrekord för Storön, för tidigare rekord löd på 128 mm från 1983 för den relativt korta kopplade serien Storöhamn/Storön med mätningar sedan 1970. Det finns säkerligen fler kortare mätserier som slagit rekord med god marginal denna blöta oktober. Men rekord för kort mätserier har inte samma ”tyngd” i rekordlistorna som rekord för långa mätserier har tycker jag, så gärna minst 75 år eller helst minst 100 år ska det vara.

Rätt allmän solbrist, främst i norr

Solen lyste mindre än vanligt i större delen av landet i oktober. Av de fåtal mätstationer som finns i landet var det bara Nordkoster vid Bohuskusten och Göteborg som skrapade ihop fler soltimmar än normalt denna gråa oktobermånad. I övrigt solbrist, där främst norra och mellersta Norrland fick skralt med sol med bara drygt hälften av det normala. Dock med ett undantag, nämligen Tarfala som nästan fick ihop normalt antal soltimmar, 56 timmar mot normala 58 timmar.

Det gjorde också att Tarfala för en gångs skull slapp sistaplatsen, utan minst sol i oktober fick man istället i Kiruna i norra Lappland den 45 timmar, vilket kan jämföras med deras normala oktobermängd på 67 timmar. I procent av normalt räknat fick däremot Umeå i Västerbotten minst sol i oktober med 48 timmar mot deras normala 94 timmar, vilket innebär 51 %. Klart mest sol i landet fick man däremot i Nordkoster med 117 timmar mot normala 108 timmar. I procent räknat fick dock Göteborg mest, för 100 timmar mot normal 91 timmar innebär 110 %.

Sensommarvärme första dryga veckan

Oktobers första dag bjöd på lokal rekordvärme i norr. 13,3 grader i Naimakka i nordligaste Lappland den 1 är nytt oktoberrekord för deras del. Mätningarna i Naimakka inleddes 1944 och tidigare rekord löd på 13,0 grader satt den 10 oktober 1951. Samma dag hade Karesuando, drygt fem mil nedströms längs Muonioälven från Naimakka, med 13,9 grader sin näst varmaste oktoberdag sedan mätstarten 1878.

Molnen låg utbredda över stora delar av landet under inledningen av månaden. En kil med varm luft fanns i sydost, och när det sedan sprack upp lite den 4 och än mer den 5 nådde temperaturen nästan 20 grader. Månadens högsta temperatur i de olika landsdelarna blev:

I Götaland 19,3 grader i Mörbylånga på Öland den 4,

i Svealand 19,2 grader i Stockholm den 5,

i södra Norrland 17,3 grader i Gävle i Gästrikland den 5

och i norra Norrland 15,1 grader i Haparanda vid den finska gränsen vid Norrbottenskusten den 2.

Just den 5 var den dagen som det var som mest brittsommarlikt, men någon egentlig brittsommar var det aldrig tal om i år. För det var aldrig riktigt så varmt, så soligt och så vindsvagt som det behöver vara för att kunna klassas som brittsommar. Ej heller en känsla av att sommaren kommer tillbaka efter en kall period, som ju också bör ingå om det ska vara helt korrekt.

…och även blöt

Med varmluften söderifrån den 4 kom även kraftigt regn. Lokalt föll det 30 mm eller mer på följande platser dygnet den 4 (ett nederbördsdygn som räknas från morgonen den 4 till morgon den 5):

40 mm i Lillhamra i nordvästra Hälsingland,

35 mm i Hudiksvall,

34 mm i Bengtsfors i norra Dalsland

och 31 mm i Blomskog i sydvästligaste Värmland.

Det första regnet försköts norrut och försvagades, men ett nytt regn följde söderifrån och det drog sedan vidare upp över östra Norrland. Dygnet den 6 föll 30 mm eller mer på följande platser:

51 mm i Malexander i södra Östergötaland,

47 mm i Värmlandsnäs-Ekenäs längst ut på Värmlandsnäs i södra Värmland,

40 mm i Klöverträsk i väster om Luleå i Norrbotten,

36 mm i Ödeshög vid Vätterns östra strand i sydvästra Östergötland,

36 mm i Hudiksvall,

36 mm i Gävle i Gästrikland,

35 mm i Rödkallen,

35 mm i Storön,

35 mm i Söderala strax väster om Söderhamn i Hälsingland,

34 mm i Tavelsjö nordväst om Umeå i Västerbotten,

34 mm i Kolmården-Strömsfors nordost om Norrköping i nordöstra Östergötland,

33 mm i Hult norr om Norrköping i norra Östergötland,

31 mm på Luleå flygplats

och 31 mm i Kilafors i inre södra Hälsingland.

Regnet den 6 var delvis kraftigt, åska förekom och lokalt var det skyfallsliknande regn. För att klassas som skyfall krävs det att det faller minst 1 mm per minut, vilket det också gjorde i Malexander på tidiga förmiddagen den 6. På bara en kvart fick Malexander 16,3 mm, vilket är nytt svenskt regnrekord för en 15-minutersperiod i oktober. Tidigare var det rekordet 15,5 mm i Floda i inre Södermanland den 1 oktober 1999.

Milt och ostadigt väder följde dagarna därpå, innan nästa kraftiga regn med lokalt 30 mm eller mer passerade östra Norrland den 9:

46 mm i Tavelsjö,

36 mm i Vännäs väster om Umeå i Västerbotten (sydväst om Tavelsjö),

34 mm i Vindeln-Sunnansjönäs i inre södra Västerbotten (nordväst om Tavelsjö),

32 mm i Nordanbäck norr om Nordmaling i nordligaste Ångermanland

och 30 mm i Granö väster om Vindeln i Västerbotten.

Efter allt regnande i Västerbotten följde översvämningar i Rödäng i Umeå. Nästa regn från sydväst kom den 10 och gav lokalt 30 mm eller mer i söder:

39 mm i Kalmar vid Smålandskusten,

36 mm i Arvika i västra Värmland

och 31 mm i Töcksfors i sydvästligaste Värmland.

Åsksäsongen är (nästan) över

Den första dryga veckan var inte bara mild, den var alltså ostadig också. Ett pärlband av regn tog sig in från sydväst och upp över landet under dessa dagar. I och med att det var så pass varm luft var det även mer sensommarkänsla än höst över regnen. Så även mängdmässigt, för varmare luft innebär mer energi som kan skapa större regnmängder.

Där spelar även åska en viktig roll, för är åska involverat kan man ge sig på att det lokalt kan falla rikligt med regn. Åska kan ju förekomma även på vintern, men sannolikheten för åska sjunker markant när man når in i september och än mer i oktober. Under oktobers första tolv dygn var det bara ett enda dygn som var helt åskfritt. Månadens mest åskfrekventa dag inträffade just den 12 med närapå 100 registrerade blixtar i landet.

I och med att kallare luft sedan tog över söderifrån var det helt åskfritt i hela landet den 13–26. Efter månadens mest åskrika dygn tog det alltså helt stopp, och på så sätt skulle man kanske kunna hävda att sommaren 2020 tog slut där och då. Sedan återkom det med lite åska i slutet av månaden ska sägas, den 27–28 för att vara exakt.

Kallare i söder, fortsatt milt i norr

Efter regnet från sydväst den 10 tog lite kallare luft över i söder, så dygn för dygn blev temperatrravvikelsekartorna allt mer blåa allt längre norrut dag för dag. Regnet klingade också av och det blev allmänt kallare och stabilare i hela landet under några dagar.

Natten till den 12 var det så pass upp-och-nedvänt i landet att Ronneby-Bredåkra i Blekinge noterade kallast i landet det dygnet med 2,3 minusgrader. Det är väldigt ovanligt att det är kallast i landet i just Blekinge, framför allt så här års när nätterna oftast är avsevärt kallare längre norrut i landet.

Plötsligt slog det om till vinter

Den 17 passerade ett regn- och snöväder på nordlig bana över Skandinavien. Regnet slog över alltmer i snö när det drog förbi nordligaste Norrland, för efter var det kallare luft som tog över norrifrån. Den 1–16 var det officiellt barmark i hela landet, men på morgonen den 17 noterade två platser snödjup, 2 cm i Saarikoski vid den finska gränsen i norra Lappland och 1 cm i Karesuando cirka sju mil längre söderut längs den finska gränsen. Det var dock inte säsongens första officiella snötäcke, för det hade vi ju redan fått uppleva den 24–25 september. Det fortsatt snöa den 17 och då allt längre österut och söderut, så på morgonen den 18 fanns ett allmänt utbrett snötäcke i Norrbotten, i mellersta och norra Lappland samt i merparten av fjällkedjan ner till Härjedalen. När snön drog bort österut den 19 hade vinterns vita guld även förvandlat Västerbotten och sydöstra Lappland från gråbrunt till mestadels vitt.

Som så ofta förr när vintern slår till ”helt plötsligt” blev det en del olyckor och avåkningar i det hala väglaget som blev, och trycket på att få skiftat till vintedäck var hårt. En match i damallsvenskan i fotboll, den som skulle spelats i Umeå den 18, sköts upp till dagen efter på grund av snöandet, medan matchen i Piteå spelades trots snöyran. Lokalt föll över 20 cm, och de två platser som noterade en snödjupsökning på minst 20 cm var från morgonen den 18 till morgonen den 19 var:

25 cm i Klöverträsk

och 20 cm i Piteå vid södra Norrbottenskusten.

I smält form fick Klöversträsk 27 mm och Piteå 24 mm dygnet den 18, så tumregeln att 1 mm nederbörd ger 1 cm nysnö om det snöar vid nära 0 grader stämmer rätt bra. Än mer föll dock på andra platser det dygnet, nämligen 30 mm eller mer:

55 mm i Lövånger (månadens största dygnsnederbördsmängd)

och 45 mm i Kalix.

För dessa platser var nederbörden dock avsevärt blötare. I Lövånger gick man därför från barmark till ett 14 cm djupt snötäcke medan Kalix gick från 2 cm på morgonen den 18 till 16 cm morgonen den 19.

Det kommer mera…

Dygnen 18–20 var de kallaste under månaden sett till landet som helhet. Efter snöandet i norr den 17–19 tog sig kylan ner långt söderut. Bland annat fick Götaland sin kallaste natt denna månad den 19, men mer om det senare i denna digra krönika.

Efter en tillfällig omläggning med passage på nordlig bana över landet den 17–19 var ordningen ”återställd” till den 20, för då kom nästa regn in från sydväst, och efter sig hade den med sig mildluft igen. Det var dock så pass kall luft inledningsvis att snön föll, och det rejält på sina håll men utan alltför stora trafikproblem i Dalarna och Värmland. I Jämtland ökade snödjupet lokalt med 20 cm eller mer på ett dygn:

22 cm i Hammerdal söder om Strömsund i norra Jämtland (från 1 cm på morgonen den 19 till 23 cm på morgonen den 20)

och 20 cm i Strömsund-Edet (från barmark till 20 cm under samma dygn).

I millimeter räknat fick två platser 30 mm eller mer dygnet den 20:

37 mm i Hennan norr om Ljusdal i nordligaste Hälsingland (vilket gjorde att man gick från barmark till 13 cm djup snö)

och 30 mm i Härnösand vid södra Ångermanlandskusten (där det bara föll regn)

samt en plats dygnet även därpå:

34 mm i Storön (en station som inte mäter snödjup).

Månadens största snödjup i de fyra landsdelarna noterades antingen den 21 eller den 22 och blev dessa:

I norra Norrland 31 cm i Koler nordväst om Piteå i södra Norrbotten den 22,

i södra Norrland 23 cm i Hammerdal den 21 och tangerat i Strömsund-Edet den 22,

i Svealand 11 cm i Nornäs söder om Särna i norra Dalarna den 21

medan inget officiellt snödjup ännu rapporterats in från Götaland för säsongen.

Töväder följde

På morgonen den 21 var snön som mest utbredd söderut under månaden. Då var det mestadels vitt norr om en linje från norra Värmland, via Siljan och inre Hälsingland till norra Ångermanlandskusten. Mildluften tärde direkt på snötillgången söderifrån, och morgonen därpå hade sydgränsen förskjutits norrut till norra Dalarna, nordvästligaste Hälsingland, inre Medelpad, inre Ångermanland och Västerbottenskusten.

Nästa omfattande regn som drog in över landet från sydväst den 21 gav nästan uteslutande regn på väg åt nordost över södra och mellersta Sverige den 21–22. Nederbördsdygnet den 21 föll det 30 mm eller mer på följande platser i ett väldigt begränsat område i västra Västergötland och norra Halland:

43 mm i Fotskäl väster om Kinna i sydvästligaste Västergötland,

40 mm i Kållered söder om Göteborg i Västergötland (nära gränsen till Halland),

39 mm i Sätila i nordväst om Kinna i sydvästligaste Västergötland (norr om Fotskäl),

39 mm i Bollebygd mellan Borås och Göteborg i västra Västergötland,

38 mm i Horred sydväst om Kinna i sydvästligaste Västergötland (söder om Fotskäl),

37 mm i Rossared öster om Kungsbacka i nordligaste Halland,

34 mm i Härryda väster om Göteborg i västra Västergötland (öster om Bollebygd),

33 mm i Källsjö norr om Ullared i inre norra Halland,

33 mm i Grebbeshult sydost om Göteborg i västra Västergötland (sydväst om Bollebygd),

32 mm i Borås i västra Västergötland,

32 mm i Mollsjönäs nordost om Göteborg i västra Västergötland,

31 mm Linhult söder om Kinna i sydvästligaste Västergötland (nära gränsen till Halland)

och 31 mm i Göteborg.

Mildluften gick hårt åt snön som lagt sig, och såväl snödjup som utbredning minskade succesivt söderifrån från den 23 och månaden ut. På morgonen den 25 var det åter officiellt barmark i hela Svealand igen. Och på morgonen den 31 låg det snö norr om en linje från Härjedals- och Jämtlandsfjällen åt nordost mot norra Norrbotten.

Månaden avslutades såsom den till stor del pågått, men flera regnväder som löpte in från sydväst och arbetade sig upp åt nordost över landet. I västra och norra Norrland var det delvis snö som föll, men inte några större mängder under månadens avslutning. Så inga snödjupsökningar på 20 cm eller mer per dygn, ej heller påspädning av befintligt snödjup så pass att nya toppnoteringar registrerades. Åter blev det lite besvärligt på vägarna med en del olyckor som följd.

I millimeter räknat föll under månadens avslutande dygn 30 mm eller mer per dygn på följande platser:

32 mm i Kristianstad i nordöstra Skåne den 25,

30 mm i Hyndevad söder om Eskilstuna i Södermanland den 25

och 35 mm i Södra Vi norr om Vimmerby i norra Småland den 29.

Längst i norr återkom kylan, där de avslutande fem dygnen blev rejält kalla i landets allra nordligaste delar. Mer om det strax, men först tänkte jag skriva om årstidernas liv och leverne under månaden.

Tre årstider samtidigt

Den meteorologiska hösten var under oktober sen att ta klivet ner över södra Sverige, vilket den gjorde först den 9–16. Nu när vi vänt blad till november i almanackan är det bara några få kuststationer i söder som ännu inte fått höst. På ostkusten gäller det Ölands norra udde, och i väster Väderöarna och Måseskär i Bohuslän samt Vinga vid kusten rakt utanför Göteborg i Västergötland. Med viss brasklapp för Ölands norra udde ska sägas. Troligen är det fortsatt sommar även där, men helt säkert är det inte eftersom dygnen den 30 och 31 bägge bjöd på en dygnsmedeltemperatur under 10 grader. Dock ser det inte ut att kunna bli den svit på fem dygn på raken som krävs, så det allra mesta tyder på att även Ölands norra udde fortsatt har meteorologisk sommar nu när vi skriver den 1 november anno 2020.

Med kylan i norr tog även vintern den 17–24 klivet ner över Lappland, Norrbotten, inre Västerbotten, norra och västra Jämtland samt västra Härjedalen. Allra först ut att få vinter var dock Tarfala den 15. Med tanke på stationens läge mitt in den lappländska vildmarken var det knappast förvånande att det var just där som vintern gjorde sin premiärföreställning för säsongen. Sist ut att få sommar, om man ens hinner få det, är också Tarfalas lott i den svenska väderstatistiken. För det märks tydligt över tid vilka mätstationer som är med i topp- och bottenlistor för olika väderparametrar. Det speglar tydligt hur pass skiftande och varierat det svenska vädret är beroende på var i landet mätplatser är placerade.

Ibland susar årstiderna förbi alltför snabbt kan tyckas. Ta delar av Västerbotten som exempel denna ”höst”. Rent meteorologiskt var det sommar i nordöstra ”hörnet” av Västerbotten hela vägen fram till den 9. Sedan kom vinterkylan brakandes ner redan den 18, så lokalt var den meteorologiska hösten i dessa trakter bara en vecka lång. Dock finns ingen officiell mätstation som noterat bara en vecka med höst, men det var ack så nära på Skellefteå flygplats. Där var man flera gånger från mitten av september fram till början av oktober på väg att få höst, men sensommarvarma dagar lite då och då höll hösten i schack. Till slut anlände hösten dit den 10, men bara en vecka senare kom vinterkylan. En närapå obruten svit med vinterkalla dygn den 18–25, dock med ett viktigt undantag som gjorde att vintern aldrig anlände. Den 21 var nämligen dygnsmedeltemperaturen på Skellefteå flygplats 0,2 grader, och därmed fick man aldrig ihop den fem dygn långa obrutna svit med vinterdygn som krävs för att det ska bli vinter.

Kallast sedan 2006

När oktober inleddes var säsongens dittills lägsta 9,0 minusgrader i Latnivaara nordväst om Gällivare i norra Lappland den 27 september. Den notering skulle stå sig exakt tre veckor, för under den perioden var det mildluften som härskade i norr. När väl kylan kom noterades var och varannan dag ett nytt säsongslägsta, där nysnötäcket säkerligen starkt bidrog till att kvicksilvret kunde rasa neråt nattetid: 9,9 minusgrader i Katterjåkk den 18 och tangerat den 19 (eller rättare sagt på kvällen den 18 men som statistiskt faller på dygnet den 19), sedan 16,7 minusgrader i Rensjön nordost om Kiruna vid foten av fjällen i norra Lappland den 20, 17,8 minusgrader i Vilhelmina i södra Lappland den 23, 18,5 minusgrader i Älvsbyn nordost om Piteå i södra Norrbotten den 25, 19,5 minusgrader i Nikkaluokta den 29, 21,5 minusgrader i Nikkaluokta på kvällen den 30 följdes till slut av 24,0 minusgrader i Naimakka den 31.

Naimakkas 24,0 minusgrader är kallast i landet i oktober på 14 år då Rensjön och Nikkaluokta som lägst noterades för 25,9 minusgrader den 31 oktober 2006. Dock är det bara men en ynka tiondels marginal kallare än vad oktober i fjol bjöd på. Det svenska oktoberrekordet är dock avsevärt lägre, nämligen hela 31,5 minusgrader i Myrheden i nordligaste inre Västerbotten den 28 oktober 1968. För Naimakkas egen del är 24,0 minusgrader kallast i oktober sedan man hade 24,6 minusgrader där den 31 oktober 2002. Oktoberrekordet deras lyder på 29,0 minusgrader den 29 oktober 1968 (alltså dagen efter det svenska oktoberrekordet), och mätningarna inleddes 1944.

Månadens lägsta temperatur i landets fyra delar blev som följer:

I norra Norrland 24,0 minusgrader i Naimakka den 31,

i södra Norrland 13,5 minusgrader i Storlien-Storvallen i Jämtlandsfjällen den 20,

i Svealand 8,0 minusgrader i Särna i norra Dalarna den 24

och i Götaland 6,0 minusgrader i småländska Hagshult den 19.

Ni minns väl att Naimakka satte värmerekord för oktober den 1? Och den sista hade man alltså kallast i oktober på 18 år. Nog är oktober en ytterligheternas månad minst sagt, kanske främst i norra Sverige.

Att det även kan vara stora temperaturkontraster nordsydligt genom landet märks ibland tydligt så här års. Ta den 22–23 denna månad som exempel, för då hade mildluften tagit tillbaka kommandot i söder samtidigt som kyla rådde i norr. Då skiljde det i runda slängar 30 grader mellan den högsta och lägsta temperaturen i landet, för samtidigt som det var 15-gradig värme i Sydsverige var det omkring 15 minusgrader på nätterna i norr. Hur stort spannet blir under ett dygn beror till stor del på nattkylan i norr, för det är där och då man lättast kan ”få till” de där extra graderna om väderläget är klart och vindsvagt och man har ett gnistrande nysnötäcke som också hjälper till att sänka nattemperaturen. Så månadens största och 38-gradiga temperaturkontrast i landet under ett dygn inträffade under månadens sista dygn, med som högst 14,0 grader i Falsterbo på den skånska sydvästspetsen och som lägst nyss nämnda 24,0 minusgrader i Naimakka.

Ingen oktoberstorm

Även om det var ostadigt i oktober och passerade en hel del regn- och snöväder var det aldrig tal om någon höststorm. Stormtillfället utanför Upplandskusten den 17 september är alltså fortsatt höstens enda över svenska farvatten så här långt.

Däremot har det blåst storm i fjällen i oktober. Men bara lokalt vid till slut fyra tillfällen, där Stekenjokk i sydligaste Lapplandsfjällen var först ut med 25 m/s på morgonen den 5. Sedan var det dags för Sylarna i södra Jämtlandsfjällen att ta över stormansvaret: På förmiddagen den 25 med 26 m/s, på kvällen den 30 med 25 m/s och till sist 25 m/s igen på sena kvällen den 31.

Den 25 noterades även månadens högsta byvind i fjällen med orkanbyar på 35 m/s i just Sylarna. Månadens högsta byvind för en kuststation blev stormbyar på 27 m/s i Utklippan på eftermiddagen den 14.

Vid ett enda tillfälle rådde mycket hårda vindbyar (21–24 m/s) över land under månaden, och det var med 21 m/s i Paharova i inre norra Norrbotten på sena eftermiddagen den 18.

Externa källor: StormGeo, SMHI samt sociala och andra medier