Hiphop regerar på årets SXSW. Nästan alla de stora namnen är på plats, köerna till deras konserter är hysteriska och när klubbarna stänger förvandlas Austins berömda festgata till en oändligt lång radda gatukalas till tunga tongångar från boomboxarna. De vita pojkarna i skägg smyger i gränderna vid sidan om.
Från indie och elektropop till hiphop
När jag kom till denna allomfattande spjutspetsfestival med musiken i centrum för första gången i mitten på nollnolltalet var det annorlunda. Då var det indieeliten och elektropop som var det centrala och de större konserterna kunde Bruce Springsteen eller Depeche Mode stå för.
På årets SXSW ligger det en smula damm över gitarr, trumma och bas (i en annan, kommande artikel berättar jag om undantagen). Vilket såklart är självklart. En festival som vill spegla sin sam- och framtid kan inte annat än att rulla ut röda mattan till den popmusik som på alla plan spelar huvudrollen i musik och poplärkultur. Jag ser en av scenens centralfigurer – mästerproducenten Metro Boomin – spela sig själv igenom några av de senaste årens stora hit som han själv står bakom.
Alla är här. Nästan iallafall. Storheter som Lil Wayne, 2 Chainz och Rick Ross delar plats med dagens stjärnskott Lil Yachty på programmet. Givetvis är en ny generation och nya namn som Dice Soho, Trill Sammy, Bobo Swae, BIA och Scotty ATL representerade.
Läs mer: ”Trumps skugga över musikfesten SXSW”
Vince Staples är ett bra exempel vad hiphop kan handla om 2017. Los Angeles-rapparen ger oss en flerdimensionell upplevelse med smarta texter, omedelbart smittsamma melodislingor, snygga stilskiften och ljudbilder från 2030-nånting när han hoppar, kupande svartklädd, omkring i ett mörkt bildlandskap av Kent-klass. Den råa syntslingan på senaste singeln ”BagBak” får hela golvet på Apple Music's fest att skaka. Den som i övrigt var lika sexig som baksidan på en Iphone 7.
”Tänk att hiphop är så stort nu. Tänk att den tog över. Äntligen.”
Jag köar 1,5 timme för att se Migos, trion från Atlanta, som står bakom underbara albumet ”Culture”. De spelar på YouTube's lika ogästvänliga party i ett nyrödmålat kvarter (fast deras stora hit ”Bad and Boujee” från ifjol hörs överallt ändå på festivalen).
Jag står utanför Mohawk's stängda dörrar medan French Montana från Södra Bronx välter stället eftersom jag inte var där några timmar i förväg för att få garanterad plats. Jag hör den ylande allsången till en av 2016 års starkaste spår ”OOOUUU” med Brooklynstjärnan Young M.A. På gatan utanför. In kommer jag inte. Blir först såklart sur, men, vänta, nä, ändå inte. Tänk att hiphop är så stort nu. Tänk att den tog över. Äntligen.
Det märks också på seminarieprogrammet på SXSW som tar upp kulturen ur flera perspektiv; från hiphop-präglad arkitektur, undervisning och, såklart, politik. Det handlar ju inte bara om musik utan ett sätt att leva och tänka.
Rap på grönländska
Även om USA är scenens hjärta så är hela världen med på kalaset. Det svindlar ibland när man lyfter blicken och öppnar dörren in i då, nu och sen. Medan jag hör en socialsekreterare från Nuuk rappa på grönländska (Koreanska rapduon XXX huserar en bit därifrån samtidigt som Tkay Maidza från Zimbabwe och Austrailen bjuder på dansig hip-pop i hårt förlusttyngda musikströmstjänsten Pandoras scen) på en liten bar funderar jag på hur allt hänger ihop.
SXSW handlar som jag skrivit tidigare att förverkliga drömmar för kreativa människor. Just mötet mellan entreprenörskap och musikmakande märks lite överallt. Prince första manager Owen Husney menar, under ett samtal på konferensen, att det var detta som gjorde att Berry Gordy fick det klassiska skivbolaget Motown att lyfta.
Sanslösa Jidenna (han med ”Classic Man”, han som blandar dancehall, hiphop med Janne Schaffer-solon i sin fina prästskjorta) berättar en fantastisk historia på sin eftermiddagskonsert om sin far som såg till att hans forna hemland Nigeria fick datorer. Två pågar från Malmö går i hans fotspår när de satsar på ett nytt sätt att strömma musik i just Nigeria och några andra afrikanska länder. Vi ses i det gigantiska konferenscenter som utgör hjärtat i SXSW.
Kan hiphop rädda oss?
Rasismen mot USA:s svarta är kännbar. Inte minst i paneldebatten om dagens fångvård där en engagerad Snoop Dogg tar plats i talarstolen. Hans förra, 25-årige, skivbolagsdirektör fick rekordstraffet 55 års fängelse för att ha sålt marijuana. Numera benådad av en ångerfull domare kämpar han för anständiga förhållanden bakom galler.
Mer politik? ”Not my president” är den hashtagskända titeln på Brooklynduon OSHUN's kommande singel. Jag träffar de båda studenterna en eftermiddag efter att ha hört dem i panelpratet ”Can Hiphop Save Us”. Vi pratar Trump och Beyonce.
OSHUN är tillsammans med Noname (lysande konsert såg jag med denna Fatimah Warner från Chicago på festivalen) senaste generationen av socialt medveten så kallad neosoul sympatiskt blandad med hiphop. De trampar vidare i Lauryn Hill och Erykah Bahdu's fotspår.
Fast starkast blir det under kvällen som fokuserar på Trumps inreseförbud. På fredagen, dagen efter presidentens senaste, och återigen stoppade, order framträder artister från alla de länder som bannlysts från att besöka USA under en kväll som SXSW ordnar tillsammans med organisationer som Tamizad.
Systrarna Iman och Siham Hashi med rötterna i Somalia utgör duon Faarow och gör smittsam 90-talsklingande soul och hiphop med värme och poäng. De är flyktingar själva och har långt innan Trumps förbudsplan att fått känna av hur svårt det är att resa i västvärlden idag.
Lizzo som jag ser en annan kväll är något annat. Oemotståndliga girl-power-stjärnan beklagar att hon blivit av med all sin scenutrustning i en snöstorm på östkusten, men gör ändå en sanslöst kalasig spelning en natt i ett hus på Rainey Street.
Intresset för finalkvällens minifestival med Gucci Mane som toppnamn på välkända grillkrogen Stubb's sluttande jordiga bakgård är så stort att festivalen måste, utöver obligatoriska besökspass, dela ut extra armband för att garantera folk att komma in. Precis som när Springsteen och Depeche var här.
Jag köar förgäves ännu en gång, men min nyfunne vän och rumsgranne, Drew, från Los Angeles, ger mig sitt armband. ”Jag ser de här killarna varje dag, jag vet ju hur tokig du är i detta och hur sällan de är i Europa”.
”Make Trap Great Again”
Så jag kränger lyckligt på mig pappbandet och avslutar min kväll med att se stenhårda självpresenterade gangstabitchen Cardi B följd av Kap G, Lil Uzi Vert, PnB Rock, TY Dolla Sign och råskinnet Meek Mill innan rapparen som tatuerade in en glasstrut på kinden sätter punkt för SXSW med en förkrossande tung show.
Allt är sannerligen inte jättebra på denna föreställning som går under det småfestliga namnet ”Make Trap Great Again” (trap har varit den mest populära stilen inom hiphop men många menar att det finns andra varianter som är mer intressanta) men det staplas hits på varandra och jag står faktiskt inte helt stilla ett beat under de fyra-fem timmar festivalen i festivalen pågår. Kan världens främsta fest få en mer förnämlig final?