Jag skulle inte drömma om att säga till dig hur du ska uppfostra ditt barn. Sätt det framför ipaden om du behöver tvätta eller bara gå och skrika in i en kudde för att du inte sovit en hel natt på ett år. Ge dem tröstgodis om du inte orkar höra deras gnäll mer. Gör som du vill. Men det är på ett område jag inte kan hålla tyst. När folk inte inser att när det kommer till att dela på föräldraledigheten gör de inte längre bara som de vill – de gör inte ett eget val – de gör ett val som är baserat på konventioner, strukturer och gamla unkna könsroller. Och när jag påpekar det, så finns det inget som är så känsligt att få höra.

Jag har inga barn. Och det finns ju få saker som är så irriterande som en kvinna utan barn som har åsikter om hur människor med barn ska hantera saker och ting. Där är vi säkerligen alldeles överens. Men ändå tänker jag skriva det här. Jag längtar hett efter att få barn. Och då vill jag ju så klart tillbringa så mycket tid som möjligt med detta barn. Och det vill jag att min partner också ska vilja. Där är vi säkert också överens. Men nu kommer vi till det där det skär sig mellan mig och väldigt många människor, i allra högsta grad var fjärde pappa som väljer att inte alls vara hemma med sina barn de första två åren. Väljer, frågar du? De kanske inte har något val, om de inte har råd, eller har eget företag, eller precis har börjat ett nytt jobb, svarar du. Visst, varje familj är unik. Men när det gång på gång visar sig att kön går före lön – när statistik och forskning visar att även när kvinnan tjänar mest tar hon ut den största delen av föräldraledigheten och att det ändå lönar sig att dela lika i slutändan trots att mannen tjänar mer, så orkar jag inte höra på era argument om att ”det var ekonomin som styrde”. Detta är dock en sjukt het potatis. Hur många gånger har jag inte mötts av förolämpade miner när jag tagit upp ämnet. ”Kom inte här och rota i min privata sfär!” Joho, det tänker jag!

Min bekantskapskrets består av högutbildade välavlönade människor med fina lägenheter och bilar, och semestrar minst en eller två gånger om året. Standard är ändå att kvinnan tar ett års ledigt och pappan tar fyra till sex månader. Då handlar inte valet om ekonomi, det handlar om livsval som är baserade på så mycket annat. Hur det är i samhället, förväntningar på oss själva och vår omgivning som vi inte riktigt ifrågasätter eller kanske ens är medvetna om. Jag tänker vägra köpa argumentet om pengar för dem. Barnet har en leveranstid på nio månader – spara pengar under den tiden? Köp inte en ny vagn, köp en begagnad på Blocket? Sälj bilen och köp en billigare? Vad är viktigast – att ni båda finns där för era barn eller har statusprylar?

Men det handlar inte bara om ekonomi. Många kvinnor berättar för mig att de vill vara hemma så länge de bara kan och inte vill släppa dagarna till sina män. Jag fattar, det verkar mysigt (och sjukt jobbigt) att vara hemma med sitt barn. Men jag lovar dig, när min dag kommer och jag måste släpa mig tillbaka till jobbet när min partner ligger hemma och gosar med vår bebis, då kommer jag göra det ändå, hur jobbigt det än känns. För vi kommer att vara två. Han kommer också att få sin tid med barnet – precis lika mycket som jag. För strukturen är större än oss. Om vi inte bryter den, kommer kvinnor fortsätta halka efter på arbetsmarknaden när de är borta i flera år under de år då man utvecklas som mest på många arbetsplatser (i trettioårsålden då man inte längre är ung och oerfaren men tillräckligt ung och pigg för att orka visa framfötterna). Vi kommer att fortsätta ta den största delen av det obetalda arbetet i hemmet och må dåligt och känna skuld för att vi jobbar i stället för att vara hemma med kidsen. För finns det något mer fult än en mamma som ”inte tar vara på småbarnstiden”. Men det är ju fortfarande knappt någon som klagar på alla pappor som väljer att ta ett nytt jobb precis när de fått barn? Så de så lägligt inte kan vara lediga mer än runt jul och sommaren. Suck.

Så nu har jag gnällt jättemycket på era livsval. Och då har jag inte ens börjat snacka om hur bra barnen kommer att må av att se jämställda föräldrar som bestämt sig för att bryta dessa unkna skitstrukturer och hjälpas åt att skapa ett samhälle där deras lilla knyte kan växa upp i en lite bättre värld. Gott nytt jämställt år!