– Det är en fruktansvärt stelbent branch. Jag kunde aldrig drömma om att det skulle se likadant ut 2013 som det gjorde när jag började, säger hon.

Marie Selander har stannat i musikbranschen genom alla år. Hon har jobbat med olika genrer som folkmusik, visa och rock, varit sångpedagog och gästprofessor vid Sibelius–akademin i Helsingfors.

Hennes första band Nursery Rhymes bestod enbart av tjejer.

– När vi skulle spela på Cirkus i Stockholm 1967 ville arrangören att vi skulle framträda iförda bikini och höga stövlar. Vi sade nej. Vi visste att vi var bra och att vi inte behövde ställa upp på det.

Marie Selander har ägnat en stor del av sin tid åt just frågorna kring varför musikbranschen är så ojämställd. 2012 kom hennes bok ”Inte riktigt lika viktigt? Om kvinnliga musiker och glömd musik”.

”Männen vill ta över”

Hon kan rada upp många exempel på hur kvinnor diskrimineras i branschen på olika sätt.

– Jag känner till exempel en kvinnlig dj som berättade att när hon är ute på jobb måste hon ha en kvinnlig dj till med sig, annars kommer männen fram och lägger sig i och vill ta över. Det här är en manlig sfär med mycket elektronik och teknologi.

Själv har hon varit med om att killar kommit fram när hon ska spela och erbjudit sig stämma basen åt henne. Hon berättar också om en kvinnlig elev som gick till en musikaffär för att köpa strängar till sitt instrument – men inte fick köpa de strängar hon ville ha.

– Jag känner även många kvinnliga ljudtekniker som har det tufft, de blir hela tiden ifrågasatta, säger hon.

Vill ha hälften kvinnor i Allsångsbandet

Marie Selander menar att den mansdominerade kulturen också återspeglas i större sammanhang som på festivaler, i tv– och radioprogram.

– Det borde exempelvis vara självklart att bandet som spelar i ”Allsång på Skansen” skulle bestå av hälften kvinnor men så är det inte. På Nobelfesten spelades inte musik av en enda kvinnlig kompositör. På musikfestivaler är det mest manliga artister. När arrangörerna får frågor om varför det ser ut så, brukar de säga att det inte finns kvinnliga artister. Men det är inte sant. Det finns massor!

Ett bra exempel som hon framhåller är Stockholm Jazz Festival.

– Där var det i år 55 procent kvinnliga deltagare. Det beror på att festivalchefen hade jobbat medvetet för det, säger Marie Selander.

”Bandledaren väljer bland killkompisar”

I symfoniorkestrar ser man många kvinnor som spelar instrument, men det är betydligt mer sällsynt inom populärmusik. Där är kvinnorna oftast sångerskor. Varför är det så svårt att ändra på detta?

– Om det behövs till exempel en basist till ett storband, så väljer bandledaren bland sina killkompisar. Kvinnor blir oftast inte valda annat än som sångerskor. Ändå vet jag att många tjejer inte vill ha den rollen, där de måste vara den som frontar och sköter mellansnacket. Det ingår också i kvinnorollen att man ska vara snygg och sexig, medan män tillåts vara feta och se ut hur de vill, säger hon.

– Men när någon ska anställas till en symfoniorkester får alla spela upp bakom en skärm så att man inte ser vem som spelar. Då anställs det fler kvinnor!

Det är inte bara bland musiker och dj:s och musikproducenter som det råder dålig jämställdhet – mönstret går igen hos skivbolag och konsertarrangörer. (Se faktaruta längre ned).

– Jag läste en uppsats om just det här. Många sade att de visst hade kvinnor anställda – men det var inte kvinnorna som hade maktpositionerna, utan de svarade i telefon och skötte administration, säger Marie Selander.

Men visst finns det ljuspunkter, framhåller hon, även om utvecklingen går väldigt långsamt.

Nätverkande bra för kvinnor

– Det har blivit mycket vanligare att tjejer som skriver sina egna låtar också startar egna skivbolag, säger Marie Selander.

Hon menar att ett bra sätt för tjejer att kliva fram och ta plats är att bilda nätverk och stötta varandra. Hon räknar upp en rad nätverk och organisationer som redan finns: : Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare), Impra, som arbetar med stöd åt kvinnliga musiker, Rättviseförmedlingen, Popkollo (för tjejer 12–18 år), Kupp (Kvinnor upp på pulten) för kvinnliga dirigenter, Nätverket 50/50.

Jämställd festival är en organisation som håller koll på hur många kvinnliga artister som spelar på olika festivaler.

Jazzkatten fick tänka om

Som ett exempel på vad nätverk kan åstadkomma nämner hon att Impra lyckades påverka Sveriges Radios pris Jazzkatten.

– De reagerade på att inga kvinnor fick priset. Det satt 39 män och en kvinna i juryn. De avslöjade hur det såg ut. Det ledde till att det blev en annan jury och sedan dess har många kvinnor fått Jazzkatten.

Själv åker Marie Selander ofta ut och håller föredrag, förfrågningarna har blivit många sedan hennes bok kom ut.

– Det finns kvinnliga förebilder. Det har funnits kvinnliga gitarrister som varit väl i klass med Jimi Hendrix, men de är helt utrensade ur musikhistorien. Jag ville lyfta fram dem. Det verkar som om min bok fyllde ett stort hål. Jag har fått jättemycket reaktioner. Och jag ser positiva tendenser överallt. Jag kommer aldrig att ge upp!

Agendas reportage om det svenska musikundret sändes söndag den 15 december kl 21.15 i SVT2. Artisten Alina Devecerski och Musikförläggarnas kanslichef Nutta Hultman i studion om ojämlikheten i musikbranschen. Se programmet här och i efterhand här.