Artikeluppdatering – 18 december 2019:
Denna artikel är daterad. Sedan den skrevs har många vetenskapliga artiklar publicerats om pausen i uppvärmningen. I Nature i maj 2017 summeras forskningen:
• Pausen är slut – temperaturen har därefter ökat. 2015 och 2016 var rekordvarma.
• Olika grunddata ger lite olika bild av hur lång pausen egentligen var.
• Havet har tagit upp en stor del värme under denna tid, vilket gör att klimatsystemet sammantaget värmts upp.
• Naturliga variationer kan till stor del förklara sådana här trendbrott.
--------
I senaste numret av den ansedda tidskriften Nature publiceras en genomgång kring en fråga som engagerat delar av forskarvärlden. Enligt flera klimatmodeller skulle den globala uppvärmningen ha nått betydligt längre i dagens läge, men mätningar visar att uppvärmningen kommit av sig sedan 1998.
Enligt modellerna som bygger på teorin om att koldioxiden ligger bakom den globala uppvärmningen borde jordens medeltemperatur ha fortsatt att öka med cirka 0.21 grader per decennium. Men istället har temperaturökningen ”tagit en paus” och medeltemperaturen har inte ökat med mer än 0.04 grader per decennium sedan 1998, enligt Nature.
– Men om man bortser från 1998, som var ett extremår, och istället använder typ 1996, 1997 eller 1999 som startår så blir resultatet ett annat, säger SVT:s klimatexpert Jens Ergon om Nature-publiceringen. I praktiken präglades 1990-talets slut av ovanligt kraftig El Niño. Resultatet blev att den underliggande uppvärmningen förstärktes rejält under 1990-talet medan det under de senaste 10 åren delvis varit tvärtom.
NASA:s dagsfärska rapport om medeltemperaturen 2013 visar temperaturutvecklingen de senaste decennierna, inluderat El Niño/La Niña. Där kan man se hur 1998 sticker ut.
Frågar sig om modellerna stämmer
Denna “paus” i den globala uppvärmningen har tidigare förklarats med naturliga variationer i temperaturen, men eftersom det nu gått 16 år sedan uppvärmningen avstannade börjar forskarna fråga sig själva om deras modeller stämmer.
Några av forskarna vill förklara “pausen” med fenomenet El Niño, andra med skillnader i solaktiviteten och ytterligare några menar att det beror på naturliga variationer i jordens temperatur i cykler om mellan 15 och 30 år.
– El Niño var 1997 och 1998 en avgörande faktor för förändringar i Stilla Havet, och jag tror att El Niño representerar starten på pausen, säger Kevin Trenberth vid NCAR till Nature. Förr eller senare kommer det att reverseras i den andra riktningen.
Förkortningen NCAR står för “National Center for Atmospheric Research” och är ett center för klimatforskning i Boulder, Colorado i USA.
– Men den stora falluckan är nog att det inte stämmer att klimatforskarnas modeller inte matchar temperaturutvecklingen, säger Jens Ergon. Detta påpekar klimatforskarna gång på gång, men budskapet når inte ut. Klimatmodellerna är utformade för att simulera långsiktiga trender (klimatförändringar med andra ord) och inte variationer kortare än ett par decennier.
Värme sparas i världshaven
Enligt Nature-publiceringen menar många forskare att mycket av värmen nu sparas i världshaven och att El Niño är en effekt av den processen. Den processen ska då, enligt de nya teorierna, vändas inom tidscykeln 15-30 år (räknat från 1998) – och skulle då få en påskyndade effekt på uppvärmningen i ungefär motsvarande grad som den verkat avkylande sedan 1998. Den här processen kallas PDO, ”Pacific Decadal Oscillation”. Men datorsimulationerna som tar processen i beaktning kan inte återskapa den 16 år långa pausen, utan att man tillför aktuella data (simulationens förutsägelser framåt är alltså inte så mycket att lita till).
Forskarna är alltså fortsatt eniga i stort sett om att den globala uppvärmningen fortsätter, att den är orsakad av människan till största delen och att det bara handlar om en paus, inte ett verkligt trendbrott. Det är pausens längd, 16 år, som nu börjar uppmärksammas allt mer eftersom den är svår att förklara med klimatmodeler som ofta spänner över längre perioder – särskilt när den kontrasterar så kraftigt mot de två föregående decenniernas uppvärmning.
– Det är omöjligt att det här medelvärdet ska träffa rätt när det gäller exempelvis extremåret 1998 eller utvecklingen från 1998 fram till idag, säger Jens Ergon. Medelvärdet är bara intressant på lång sikt, typ till 2050 eller 2100. Tittar man på den kortsiktiga utvecklingen så är det HELA spannet för klimatmodellerna som är intressant. Och tittar man på det så stämmer klimatmodellerna alltjämt väl med den globala uppvärmningen, både innan och efter 1998.
Hela Natures rapport finns att läsa på den här adressen.