Allt för länge har diskussionen om vuxna asylsökande som poserar som barn fått styras av en liten klick aktivister.
För egen del har argumenten varit desamma från motståndare till tanken ända sedan jag 2012 krävde medicinsk ålderskontroll av ensamkommande.
Argumenten har varit spridda och helt osammanhängande.
Först förnekade man att detta åldersfusk förekom överhuvudtaget. I SVT Agenda stod Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och påstod att asylsökande vuxna som utgav sig för att vara minderåriga var en vandringssägen som ”råttan i pizzan”.
Aftonbladets Anders Lindberg påstod att det var ”myter” som florerade om ensamkommandes felaktiga ålder.
Därefter har man gett sig på metodiken för hur åldersbedömningarna sker. Man har medvetet besudlat debatten med helt bisarra påståenden.
De ökända aktivisterna på Barnläkarföreningen (samma aktivister som ihärdigt försvarade bluffen om de ”apatiska barnen” – en sinnesjukdom som enbart botades av permanent uppehållstillstånd) har haft ett oproportionerligt stort inflytande.
Deras rikstäckande fatwa till läkare att vägra delta i dessa undersökningar har varit förödande för Sverige, brottsoffer och medboende barn på HVB-hem.
Trots att 23 av 28 EU-länder har ett system för medicinska åldersbedömningar på plats så envisas Barnläkarföreningen att ensamt sitta på en absolut sanning.
Att föreningar kan bli kapade av aktivism är inget nytt. Att en förening kan få såpass mycket inflytande att de får ett helt lands socialtjänst, stadsbudget och migrationssystem på randen till kollaps måste vara unikt.
Frågan är om ens barnläkarna är rätt instans för denna expertis, mig veterligen är det sällan barnläkare har med 16-17 åringar att göra.
På internationella konferenser och expertisgrupper om åldersbedömning är det inte barnläkare, utan snarare odontologer eller radiologer som är representerade.
Nu har skandal efter skandal uppdagats, våldtäkter genomförda av personer som utgivit sig för att vara minderåriga på HVB-hem, straffrihet för vuxna gruppvåldtäktsmän som påstod sig vara barn.
I samtliga fall har svenska myndigheter svikit, med förödande konsekvenser.
Ett av de första besluten migrationsminister Morgan Johansson (S) tog som minister var att ta bort Migrationsverkets uppdrag att öka antalet åldersbedömningar.
När mer än 35 000 asylsökande på kort tid kom till Sverige och påstod sig vara minderåriga gick proppen ur. För tillfället är de direkta svenska migrationskostnaderna större än hela Afghanistans statsbudget.
Regeringens senfärdiga beställning av nya metoder från Socialstyrelsen visar på ytterligare tafflig hantering, utredaren som utsågs från Socialstyrelsen blev en miljöpartistisk lokalpolitiker som specialiserat sig på barnfetma.
I Barnläkarföreningens eget protokoll noterades glädjen över att ”rätt person” har fått utredningsuppdraget.
Uppdraget i sig var inte att hitta den mest praktiska och rättsäkra metoden för att motverka fusk och bedrägeri, utan att hitta en metod så färre skulle bedömas vara vuxna. Som om det var problemet.
Även denna rapport har mötts av kritik från expertisen, även från utlandet.
Man har inte involverat relevant expertis under arbetet, använt tveksamma kriterier för vad som är en lämplig metod, missförstått samstämmighetsbegreppet, använt ett irrelevant mått på samstämmighet, utvärderat traditionella röntgenmetoder på ett icke-rättvisande sätt, ignorerat en stor del av den tillgängliga forskningen, ignorerat en standardmetod enligt internationella riktlinjer, använt en icke-validerad metod för metaanalys, överskattat effekten av magnetröntgenbaserade metoder och ger långsökta rekommendationer om pilotstudier.
Vanligtvis ska politiker inte behöva beblanda sig med dessa tekniska detaljer – men när myndigheter, sjukvård och rättstat blivit så kapade av politiska agendor är det dags att agera.
Det blir allt mer klart att regeringen inte har kompetensen att klara av denna uppgift.
