Nazismens politik är och förblir densamma: alla Europas judar ska mördas. Det är ingen svartmålning, utan en historisk realitet. Under Förintelsen 1941-1945 dödades sex miljoner judar, vilket inte räcker för nazismen.

”Hitler ville mörda hela folk, inklusive deras gravstenar och kulturella artefakter”, skriver den amerikanske historikern Robert Paxton.

I decennier var detta faktum nog för att diskvalificera nazism från att inkluderas i det demokratiska samtalet. Men på senare år faller Förintelsens praktik i glömska.

Idag höjs allt starkare röster för att nazismen är nödvändig. Demokratins hälsotillstånd sägs till och med bero på mängden nazism. Ju mer nazism i offentligheten, desto mer tillåtande är demokratin.

”Yttrandefrihet handlar om människor på kanten, de som faller utanför ramarna, de som står utanför, de som inte tycker som makten själva tycker”, skriver exempelvis debattören Marcus Birro.

Sverige borde hälsa nazismen med orden ”välkomna hit och förklara hur ni tänker”.

Jag håller inte med. Vi vet hur nazismen tänker. Sex miljoner mördade judar borde räcka, även för den mest förhärdade cyniker.

Hur många extra miljoner mördade judar krävs, innan vi återigen blir överens om att måttet är rågat, angående nazismens värde för demokratin?

Frågan är aktuell i och med årets bokmässa.

En rasistisk publikation som präglas av antisemitism och ”har en pro-nazistisk profil”, enligt expertisen på Expo, skulle tillåtas delta med monter på mässan.

Det väckte protester från författare. När beslutet ändrades uppstod nya protester. Publikationen borde välkomnas, enligt argumenten ovan.

Inte minst eftersom andra totalitära idéströmningar tillåts.

Vad som inte framkommit, är varför svenska författare reagerade med skräck inför just nazism på bokmässan. Det beror på att Sveriges författare 2016 arbetar under mordhot. De utsätts för våld och trakasserier.

Mer än en tredjedel (35 procent) av Sveriges författare drabbas och det är den svenska rasismen som är den huvudsaklige skyldige. Vid merparten av fallen – över hälften – med politiska motiv anges förövarna ingå i någon form av rasistisk grupp.

Denna nyhet fick märkligt begränsat genomslag när den presenterades av Myndigheten för kulturanalys i våras.

Sveriges reaktion angående mordhot mot författare (och journalister) förblir en likgiltig gäspning, jämfört med den enorma omsorg som debattörer ägnar exempelvis nazister.

Ändå visar undersökningen att rasismens hatoffensiv stryper demokratin.

Hela ”14 procent av de utsatta och oroade säger att de har lämnat (eller bestämt sig för att inte ta sig an) ett specifikt uppdrag eller ämnesområde”, exemplifierar myndigheten.

Vilket leder oss in på området yttrandefrihet, vilket är temat för årets bokmässa.

Att tillåta en pro-nazistisk organisation på bokmässan skulle innebära att utsatta författare tystas, då de inte vågar dela lokal med den politik som vill mörda dem. Nazismen är inte utsatt för censur.

Det är ingen mänsklig rättighet att få delta aktivt i privata arrangemang.

Rasister har all rätt att lösa entrébiljett och besöka mässan ändå. De har tillgång till fri opinionsbildning i hela det öppna samhället. Till skillnad från sina offer tystas de inte.

Därmed till debattens kärna: främjar en inbjudan till nazism yttrandefriheten? Det öppna samtalet?

Är det möjligen så, att om vi släpper in nazismen i diskussionen, så besegras den? Svaret är nej. Fakta pekar på raka motsatsen.

Rasismens hatiska närvaro i offentlig debatt får utsatta människor att huka i skräck. Den tystar. Den dödar yttrandefrihet och demokrati.

Rasismen sänder ett tydligt budskap till utsatta minoriteter och oliktänkande, påpekar professor Jeremy Waldron vid Oxforduniversitetet: ”Tro inte att du är välkommen här.

Du och dina anförvanter kommer att bli hatade, exkluderade, misshandlade och förvisade. Kom ihåg vad som hänt med sådana som du i det förflutna. Var rädd.”

Återigen, detta är ingen svartmålning. Det är belagda fakta, som drabbat miljoner medmänniskor via ond bråd död. I Auschwitz-Birkenau. På Utøya. I Trollhättan.

Diskussionen om nazism på bokmässan behöver egentligen inte föras. I en välmående demokrati existerar ett socialt kontrakt om allmän respekt för samtliga människors värdighet och då existerar inte rasism.

Waldron skriver att ”när denna överenskommelse förmedlas effektivt så märks den knappt. Den är något samtliga kan lita på, ungefär som luften vi andas eller vattnet vi dricker.

I ett gott samhälle är den något vi alla bidrar till och hjälper till att upprätthålla, på ett instinktivt och nästan omärkbart sätt.”

Fascismens idéer har ingenting i demokratin att göra – det vet vi efter 1945.

Närvaron av nazism fyller ingen funktion på bokmässan. Eller någon annanstans.

Mord på ytterligare miljoner judar är ingenting vi behöver. Punkt.