Problemen i Nordstan behöver inte åtgärder som ”känns rätt” för politikerna för att lösas. Ta reda på vad som fungerar istället.

”Problemet är inte de så kallade oönskade. Problemet är de åtgärder som används för att bekämpa dem”.

Citatet kommer från stadsantropologen William H Whyte, kanske mest känd för en studie kring omvandlingen av Bryant Park i New York på 1980-talet. I det fallet handlade det om drogförsäljare, missbrukare och kriminella som tagit över en park på Manhattan.

LÄS MER: Arkitekten Gert Wingårdh om smak

De första ansträngningarna som gjordes för att komma till rätta med problemen i Bryant Park liknar förslaget som Moderaterna presenterade på Aftonbladet debatt för att få bukt med precis sådana problem i en del svenska urbana miljöer.

”No-go-zones” för kriminella skulle innebära en taktik där ”oönskade” tvingas bort från platser som köpcentret Nordstan i Göteborg med hjälp av bevakning och av väktare och poliser.

Det är dock inte en lösning som Whyte med kollegor skulle ha trott på.

Eller, rättare sagt, de hade vetat att det inte skulle fungera. De hade nämligen genomfört forskningsstudier och sett att det som istället fungerar för problem som dessa var att fokusera på att göra platser mer intressanta och gästvänliga för människor i allmänhet.

Att befolka platserna mer med utgångspunkt i olika aktiviteter.

En sådan taktik ligger närmre det kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson (S), föreslog för hur man ska förbättra miljön i Göteborgs mest centrala och besökta handelsplats, Nordstan.

Enligt Hermansson vore det mer verksamt att bygga en scen för lokala kulturutövare och kanske ett bibliotek i Nordstan.

Det är klart att det ena eller andra alternativet ovan kan kännas rätt eller rimligt, men om det verkligen är så, det vet vi inte.

Även om den ena lösningen – att berika platsen med mer innehåll – förefaller ligga nära det som skedde med i dag omåttligt populära Bryant Park och att forskare, som till exempel Charles Landry och Richard Florida pekar åt det hållet, så verkar båda förslagen för Nordstan lite tagna ur luften.

Moderaterna pekar mot hur det fungerar i Köpenhamn, där man menar att systemet redan finns och därmed skulle vara ett lärande och inspirerande exempel.

Tittar man lite närmre visar det sig dock att ”no-go-zoner” varken finns i teorin eller i praktiken; det är en egenpåhittad omskrivning för vad polisen kategoriserar som ”utsatta områden”, en kategorisering som ju finns för ett antal stadsdelar i Sverige. Nordstan är dock inte ett av dem. 

Inom medicin är avståndet mellan forskning och praktik kort och tur är ju det – annars finns det ju risk att människor dör. Inom stadsutveckling är avståndet mellan forskning och praktik däremot problematiskt stort.

När vi försöker läka våra städer, agerar vi mer på vår magkänsla och allmänt tyckande.

När hela stadsdelar präglas av utanförskap, växande socioekonomiska klyftor och undermåliga stadsmiljöer som det är otryggt att vistas i och som präglas av ständiga projekt som aldrig ger någon riktig långtidsverkan räcker det inte att ”dra till med något”.

Vi behöver därför en mer evidensbaserad stadsutveckling; mätbara mål, forskningsgrundade slutsatser och beprövade metoder för en mer strukturerad kunskap om hur vi kan läka olika illa fungerande stadsmiljöer.

Så vad vore då lösningen för just Nordstan? Ta hjälp av erkänt duktiga stadsanalytiker som kan mäta, intervjua – såväl önskade som ”oönskade” – och föreslå. Och sedan testa. Gör några saker först, studera effekten för att sen satsa mer permanent på det som visat sig fungera.

För att återkoppla till New York – där var Times Square bokstavligt talat ett slags ”no-go” – eftersom det bara var för bilar och inte för att vistas på.

Gehl arkitekter från Danmark ritade en tillfällig lösning och ställde ut stolar för att se vad som hände. Resultatet? Mätbart sett flera hundra procent mer människor som stannade upp, satte sig ner och faktiskt använde stadsrummet.

Det skulle en plats som Nordstan behöva.