En kärnfråga är vad som sker efter valet 2018 om de rödgröna fortfarande är större än Alliansen och SD vågmästare.
Inom Moderaterna och KD finns i dag ett starkt tryck på att i ett sådant läge ta över makten med stöd av SD.
I Agenda i söndags fick moderatledaren Anna Kinberg Batra gång på gång frågan om hon i något läge kan tänka sig att samarbeta med SD. Hon svävade på målet. Samtidigt är det oklart vad det betyder att samarbeta.
I Gävle styr Alliansen med stöd av SD fast de rödgröna är större än Alliansen, men ändå anser inte Alliansen att de samarbetar med SD.
Den relevanta frågan till Anna Kinberg Batra är följaktligen om hon kan tänka sig styra Sverige efter 2018 även om det skulle kräva ett aktivt stöd av SD. Sveriges väljare har rätt att få svar på den frågan före valet.
Mattias Svensson förefaller i sin replik på SVT Opinion inte se något problem med att SD släpps in i stugvärmen. Han hoppats tvärtom att nya konstellationer ska ge nya öppningar även för Miljöpartiet.
Vår uppfattning är det motsatta, det finns starka skäl att inte ge SD något inflytande. Ett SD som får sitta vid maktens spakar skulle stöpa om det politiska landskapet i en farlig riktning.
Orsaken är SD:s hårdhudade nationalism och föreställningen att det svenska statens grundval ska utgöras av dem som tillhör den ”svenska nationen”, en föreställning som skulle degradera en stor del av invånarna till en andra klassens medborgare.
I boken ”Den blåbruna röran – SD:s flirt med Alliansen och högerns vägval” har Mats Wingborg granskat SD:s ställningstagande och den interna debatten inom en rad politiska områden.
En genomgående tendens är att SD närmat sig Alliansen och Moderaterna och KD i synnerhet. Inte minst har SD blivit allt mer positiv till att marknadskrafterna får fritt spelutrymme inom den offentligt finansierade välfärden.
Jimmie Åkesson har också uttryckligt deklarerat att SD:s mål är att bilda regering med Moderater och KD.
Samtidigt har delar av borgerligheten öppnat för att styra landet även om det kräver ett aktivt stöd av SD. Moderater och KD viftar med det nationalistiska kortet och kräver en nedmontering av välfärd och rättigheter för flyktinginvandrare.
Inom Moderaterna finns dessutom allt fler lokala företrädare som öppet förespråkar ett samarbete med SD.
Vi ser ytterst allvarligt på denna utveckling. Vi vill inte att den blåbruna röran ska bli verklighet. Vår förhoppning är att de socialliberala krafterna inom borgerligheten ska vara tillräckligt starka för att kunna hålla SD stången.
Det skulle nämligen vara ytterst naivt att tro att SD skulle förbli ett passivt stödparti. Om Alliansen var beroende av SD skulle SD när som helst kunna ställa krav för att ge fortsatt stöd.
Mattias Svensson hoppas att ett sådant läge skulle ge utrymme för Miljöpartiet genom att Alliansen skulle bli beroende av ”hoppande majoriteter”. Om en sådan bräcklig stig är Miljöpartiets enda väg mot bättre opinionssiffror är partiet illa ute.
Vi tror att det finns andra bättre vägar för Miljöpartiet, som att hålla fast vid kravet på en humanitär flyktingpolitik, försvara det rödgröna samarbetet och gärna söka stöd hos socialliberaler som öppet motsätter sig att ge SD inflytande.
