J.C. Chandor kom från ingenstans och fick rättmätiga ovationer och utmärkelser för sin första fullängdare ”Margin Call”.  På pappret lät det rätt rist, men den nybakade filmmakaren (även manus) lyckades skapa nagelbitarthriller av något så icke eggande som aktiviteterna i ett styrelserum under 24 timmar av den finansiella krisen 2008.

Nästa verk, ”All is Lost”, kom aldrig till svensk biograf, trots att den blev unisont hyllad i USA. Kanske på grund av att den, fullt förståeligt, ansågs svårsåld: Det är Robert Redford i sjönöd, för hela slanten. Bara han, hela tiden, under åtta dagar (fiktiv tid).

Chandor verkar alltså gilla att berätta inom en bestämd tidsram, även om den denna gång mest ligger i titeln. ”A Most Violent Year” är för övrigt inte en utmärkande våldsam film, i alla fall inte på ett konventionellt sätt.

Några skott avlossas, en och annan misshandel ska till för att föra handlingen framåt, men med tanke på att Chandor har placerat sin historia bland poliser, åklagare, gangsters och ett gäng mer eller mindre skurkaktiga oljebolagsbossar, får man säga att det är förvånansvärt beskedliga bilder.

I centrum för det här tajt regisserade dramat står Abel Morales (Oscar Isaac), en affärsman med latinska rötter som på kort tid lyckats slå sig in på den skitiga oljebranschen. Han är gift med en storgangsters dotter (Jessica Chastain), är omgiven av hårdföra konkurrenter, och tampas med en åklagare som letar efter oegentligheter i hans affärer.

Det hela utspelar sig i New York 1981, ett år som tydligen var ett av det mesta brutala under stadens historia.

Ur radioapparater väller det ut nyheter om mord, rån och våldtäkter, vilket ger extra oro och nerv till en historia där våldet hela tiden ligger dolt, i väntan, bakom korruptionen, det samhälleliga maktmissbruket och Abels konkurrenters kalla leenden.

Men Abel Morales behåller sitt lugn, trots att han attackeras från flera håll. Med ett verserat språk (ytterst välskriven dialog) och återhållen men ändå tydlig energi (övertygande agerande, från alla inblandade) härdar han ut, fast besluten att grensla den bångstyriga amerikanska drömmen, utan att ta till olagligheter.

Nu hade det inte varit en Chandor-produkt om det varit så enkelt; en simpel fajt mellan gott och ont, rätt och fel. Även Morales moral (namnet lär inte vara en tillfällighet) riskerar att erodera, kanske var den redan från början lagom pragmatisk? Likt en Michael Corleone tvingas han schackra allt mer med sin övertygelse.

Det är verkligen inte bara ”Gudfadern” som darrar till i referensramen – man kan, som ren överkurs, se den här stiliga, strama och lågmält spännande thrillern som hyllning till ett 70-tal då amerikansk film var som bäst.

I parentes noterar jag tacksamt att Chandor & co inte gödslar med 80-talsmarkörer. Tidsbestämmelserna finns ju där, i ljudbandets syntslinga, i kostym och frisyr, men vi slipper den nostalgiska pryl- och frisyrorgie som brukar ta över showen när det ska berättas om den här tiden.