Thrillers som kapitaliserat på Metoo har avlöst varandra med jämna mellanrum de senaste åren. Exempelvis ”Blink Twice” (2024), ”Promising Young Woman” (2020) och ”Don't Worry Darling” (2022). Ofta med en förutsägbar sensmoral om att alla män är potentiella våldtäktsmän/mördare som mot slutet möter en grym död för att ge publiken en katarsis.

”Strange Darling” gör någonting mycket mer subversivt – och skrämmande – när en misslyckad dejt eskalerar till en odyssé i grafisk blodsutgjutelse från en seriemördare.

Det finns råhet som medvetet blinkar till klassiker som ”Motorsågsmassakern”, plus ett otroligt skådespel och ett våldskapital värdigt 2024.

Filmens kanske starkaste berättargrepp är den omkullkastade kronologin. Vi kommer in mitt i handlingen: en vit blond kvinna i sjuksköterskeuniform flyr i panik från en kokainstinn man i flanell och mustasch med ett gevär i högsta hugg.

Hon gråter och blöder, han grymtar av ilska. Att han tänker mörda henne råder inget tvivel om. Men varför, och hur de hamnat där presenteras med en finess där informationen hackats upp och presenteras på ett sätt som lurar och chockerar.

Debuterande regissören JT Mollner gör ett snyggt jobb för att använda publikens förväntningar som snubbeltråd.

En tillbakablick till en dejt på ett sjaskigt hotellrum visar hur strypsex och bdsm-lekar spårar ur. Det som brukar refereras till som ”sexuella gråzoner” utforskas med en uppfriskande nyanserad blick, fri från ideologiska hämndbegär från regissören. Snarare har Mollner, som också skrivit manus, gjort en klarsynt studie över makten i sexuell manipulation och att spela offer, så realistisk att det är svårt att förutspå något som händer.

Mollner, precis som alla begåvade skräckfilmsregissörer, är mer intresserad av ondskans okända element mer än att förklara var den kommer ifrån – något som alltid dödar spänningen.

I ”Strange darling” stegrar den istället till outhärdliga höjder.

Fler filmrecensioner hittar du här.