Filmerna om Jönssonligan är inte att betrakta som filmiska mästerverk direkt. Men det gör ingenting, tjuvtrion har rört vid den svenska folksjälen i årtionden, kanske för att filmerna i grund och botten är hyllningar till den vanliga lilla människan som drömmer om lite flyt i livet för en gångs skull. Att få knäppa översittarna på näsan. Överlista farbror Blå.

Förra filmen, ”Se upp för Jönssonligan”, fick tummen upp av både kritiker och publik och rollistan toppades då som nu av gedigna komikernamn. Robert Gustafsson (Sickan), Jonas Karlsson (Vanheden) och Anders Jansson (Dynamit-Harry) har på bästa vis tagit de välkända figurerna till sig och gjort dem till sina egna. Så viss skjuts har ”Jönssonligan kommer tillbaka”, de goda förutsättningarna finns. För när filmsviten nu är uppe i den elfte i ordningen krävs det mer än bara det stora nostalgimaskineriet för att uppbåda äkta engagemang.

Men redan inledningsvis kommer vittringar på att så kommer det inte bli. Det strösslas med referenser till tidigare verk men det snålas med saker som intrig, humor och begripligheter. Sickan har inte ens en plan. I alla fall ingen finurlig och invecklad sådan.

I stället för att stjäla från någon knös ska man sno artefakter från Naturhistoriska museet, bara packa ned dem i lådor och dra. Okomplicerat och totalt ospännande. Det ekar tomt bland skämten, de flesta går ut på att Robert Gustafsson antingen snubblar eller pratar danska. Ofta både och. Eller om det är någonting som liknar danska.

När sedan en polischef (Lotta Tejle) använder polkagristillverkning som en hotfull liknelse för hur lagen arbetar har hoppet om ett skratt eller två försvunnit för länge sedan. Endast ett hopp återstår: måtte ”kommer tillbaka”-delen i filmtiteln inte vara ett löfte.