Det har gått några år sedan Vaiana seglade iväg och räddade sin ö från undergång, med hjälp av halvguden Maui. Nu har hon lärt alla landkrabbor på Mutunui att segla, och själv drar hon ofta till avlägsna öar för att förgäves leta andra människor. Om hennes folk fortsätter leva isolerade kommer de dö ut, det säger både hövdingen och de förfäder som kommer och spökar för Vaiana.

En tjurig gud har tydligen sänkt en ö, och därmed hindrat alla Oceaniens folk att kunna navigera för att träffa varandra. Det är lite oklart hur allt detta hänger i hop, den sänkta ön fungerar ungefär som ett upp och nedvänt Babels torn. Utan den är havet ogästvänligt och sjöfolk seglar vilse och förliser.

Vad guden nu har för bevekelsegrunder spelar mindre roll, när Vaiana åter drar iväg mot horisonten. Denna gång med en större, spretig besättning: En båtingenjör, en historieberättare, en bonde, och så grisen och tuppen såklart. De framstår i förstone som hopplösa, men så småningom får även kulturarbetaren komma till nytta.

De mäktiga och stämningsfulla scenerna är färre, alle man på däck leder till ganska mycket babbel. Roligt i stunden, men ingen i den nya besättningen hinner komma riktigt till sin rätt. Ihop med fartiga musikalnummer med Maui blir det hela en smula andfått. Förvisso tyckte jag att den hopplösa tuppen Heihei inte räckte till som sidekick i Vaianas första resa, nu får jag så jag tiger.

Någon som däremot strålar trots kort scentid är lillasyster, med för stora framtänder (med svensk rösyt av Ebba Krüger). En brutalt charmig hjältinna i vardande, som förmodligen kommer att hänga med på en seglats i framtiden.

Det mesta går undan i Vaiana 2. Men när tempot väl skruvas ned och berättelsens mörkaste stund vänds till hopp och Maui och alla döda förfäder sjunger, är det så stämningsfullt att jag ryser. Även om filmens storslagna budskap handlar om att främlingar måste mötas för att framtiden ska säkras, så är det i de privata stunderna där släktband och historia spelar roll, som ögonen tåras allra mest.