I konstvärlden är Ai Weiwei något av en superstjärna. När han besökte Malmö stadsbibliotek i mars 2019 var lokalen fullsatt.
– Jag vet inte varför Kina är så rädda för mig. Jag är 63 år gammal, jag har ju bara dumma konstverk och tomt prat att komma med. Men de tycker verkligen, verkligen att jag är en farlig person, säger han.
Kanske är det kombinationen av politiskt brännande budskap och fyndig formgivning som gör honom så hyllad – och farlig för totalitära regimer.
– Jag har aldrig sett konsten som separat från någon annan mänsklig aktivitet, det kan vara politik, ekonomi, vetenskap... Konsten finns i varje mänsklig handling.
Solrosfrön mot Mao Zedong
Som i ett av hans mest kända verk Sunflower seeds – vid första anblick en hög solrosfrön. Men varje frö är unikt, skulpterat i porslin och handmålat av 1.600 kinesiska hantverkare.
I propagandabilder gestaltades diktatorn Mao Zedong ofta som solen som solrosorna – massorna – vände sig till. Och på 50-talet uppmanades folket plötsligt att uttrycka sig fritt om regimen under parollen ”låt hundra blommor blomma”. Men löftet bröts. Istället för att blomma ut sattes kritikerna i fängelse och arbetsläger. En av dem var Ai Weiweis far, en av Kinas mest uppburna poeter Ai Qing. Ai Weiwei tillbringade sin barndom i arbetsläger på landsbygden, familjen var bespottad.
– Min erfarenhet från när vi förvisades var att alla såg likadana ut, samma gråa färg, men alla var egentligen unika. Men de där fröerna kan förstås inte växa, för det finns inget verkligt liv i dem.
”Censur förekommer i såväl kommunistiska som kapitalistiska samhällen”
Sedan 2015, då han fick tillbaka sitt beslagtagna pass från kinesiska myndigheter, lever Ai Weiwei i exil i Berlin. Det gör även Yang Lian, poeten som leder samtalet i den gemensamma nya boken Konst och människa.
– För mig är exil människans själva natur. Vi måste utmana och ifrågasätta oss själva, säger Yang Lian.
– Vår uppgift som konstnärer är att ompröva livets villkor och omdefiniera världen vi lever i. Det gör att vi upplever en slags inre exil, fyller Ai Weiwei i.
Nu när Ai bor i Europa har han också flyttat fokus till politiken här. Med verk som Odysseus (2017) och Stacked porcelain vases as a pillar (2017) sammanför han den dekorativa konsten med en verklighet få vill ställa ut i vardagsrummet: flyktingarnas livsfarliga resor.
– Censur förekommer i såväl kommunistiska som kapitalistiska samhällen. Folk kommer tänka: ”Du ska ju kritisera Kina – varför pratar du om sånt du inte är insatt i?”. Jag är insatt i flyktingarnas situation. Det handlar om människors livsvillkor. Deras rättigheter skiljer sig inte från våra.