Öppningsscenen i ”American Hustle” är en av filmens många oförglömliga.

Den godhjärtade bedragaren Irving Rosenfeld står framför spegeln och monterar sin toupé, med minutiös precision, lim och hårspray. När han är klar är inte bara en av filmhistoriens mest avancerade comb-overs ett faktum. Christian Bale har med sin frisyr och uppsvällda kroppshydda i princip kammat över hela sig själv.

Han gör sedan en rakt igenom fantastisk rolltolkning. Ja, hela ”American Hustle” blixtrar när det gäller just skådespeleriet. Det är inte oförtjänt att Bale och hans skådespelarkollegor i filmen – Amy Adams, Jennifer Lawrence och Bradley Cooper – alla har Oscarchans nästa helg.

Handlingen grundar sig på den så kallade Abscam-skandalen i New York i slutet av 70-talet. När FBI med hjälp av småfifflare avslöjade flera högt uppsatta politiker med händerna i kakburken.

Huvudpersonerna Irving och Sydney (Adams) träffas på ett pool-party hos Long Islands påläggskung (bara en sån sak), blir störtförälskade och inleder ett förhållande och ett samarbete som falska långivare.

För det senare ändamålet iklär sig Sydney rollen som Lady Edith med bankkontakter i London. Det är hennes brittiska alias som FBI-snuten Richie DiMaso (Cooper) faller för och ett komplicerat triangeldrama utvecklas mellan trion. 

Men flest komplikationer står Irvings unga och uttråkade fru Rosalyn för. Om det är någon av skådespelarinsatserna som mer än de andra förtjänar en miniatyrgubbe i guld, är det Jennifer Lawrences.

Hon fullständigt lyser i sin roll som manipulativ och kärlekskrank hustru med livsfarligt kort stubin.

Som huvudrollsbärare har hon redan visat vad hon går för i mästerverket ”Winters Bone”, ”Hunger Games”-serien och i David O. Russels förra film ”Du gör mig galen”. Nu kan hon även lägga en fenomenal biroll på meritlistan.

Lawrences minspel och komiska timing påminner på bästa sätt om Goldie Hawn och hon lyckas med ackuratess gestalta en ensam mamma som är livrädd för förändring och uttråkad på samma gång.

Filmen gör inga sanningsanspråk att tala om. ”Lite av detta har hänt på riktigt” läser vi på duken innan det börjar. De invecklade planerna med miljontals dollar som flyttas mellan olika bankkonton, en falsk arabisk shejk och portföljer som byter ägare på smygfilmade hotellrum är inte berättelsens fokus.

Det liknar varken ”Blåsningen”, ”Oceans Eleven” eller ”Jönssonligan”, utan handlar mer om relationer och karaktärsutveckling än om smarta stötar planerade in i minsta detalj.

Regissör David O. Russel har jobbat med kvartetten i flera av sina tidigare verk och det betalar sig här. Tillsammans slår de an en ton som ligger precis på rätt sida om den ironiska gränsen. Filmen hade mycket väl kunnat bli ett slags ”Maffiabröder”-maskerad där det till slut blir några peruker och papiljotter för mycket. Men sida vid sida med alla tänkbara bokstavsdiagnoser hos rollfigurerna finns också en fullständig uppriktighet.

Hur knäppa de än är, är deras kärlek och längtan, både till varandra och till någonting bättre, helt igenom äkta.

Och det gör ”American Hustle” större än sitt imponerande manér. Sitt mycket imponerande manér.