Det börjar med att en kille på rad tre ropar ”visa brösten”.
Amy Schumer frågar publiken vad de tycker: borde han slängas ut? De flesta klappar på alternativ ”ja”. Killen får resa sig upp, och längst en hockeyrinkslång Golgata, lämna lokalen. Det gör lite ont i magen när han eskorteras bort genom publiken av breda vakter. Först verkar det som att Schumer själv är småskakig efter incidenten. Rösten låter pyttelite skör. Senare, när hon ber om att få upp en spottkopp på scenen, framgår att lätet är en förkyld och slemfylld hals.
”Jag visar mina bröst när jag vill”, säger Amy, och berättar senare om hur det emotionellt känns att städa upp efter att en man valt att lägga sin sats på just det området. ”Som en hylla”, säger hon. ”Den sorgligaste hylla som finns”, och illustrerar sedan hur hon sakta rör sig med armarna som stöd under brösten för att hålla inne och uppe vad som där placerats, och tömma det i något handfat.
Sexuell skam bekommer henne inte.
Första kapitlet i Amy Schumers nya bok, ”The girl with the lower back tattoo”, som hon skrivit tre år efter att den första säsongen av det stora genombrottet, showen ”Inside Amy Schumer”, började sändas på kanalen Comedy central, heter ”öppet brev till min vagina”. Den (vaginan) har fått utstå en del, framgår det. Både av det goda och onda slaget.
Den som följer Amy S vet hur hennes underliv luktar en bra dag (som ett gulligt men smutsigt djur på 4H-gård), att hon sällan legat med någon bara en gång, men att senast det hände fick ligget en high five, för god prestation mitt under brinnande akt, och att hon vid ett tillfälle däckade i samband med en college-fylla och vaknade av att en främling hade oralsex med henne. Schumer väljer att kalla händelsen för hjältedåd (på grund av doften), och inte våldtäkt. Så politiskt blir det aldrig. Men obehaget förmedlas.
Förra året poserade hon naken på omslaget till tidningen Entertainment weekly. Naken men med väl valda kroppsplatser maskerade av små spritflaskor. Den typ som säljs på Östersjöns upplevelsefartyg. Det är den imagen hon laborerar med: ”the drunk slut”.
Senast var Schumer omslagstjej på modejättens Vogues julinummer. Rubriken lyder: ”Amy Schumer bryr sig inte om du gillar henne eller inte – hon ritar om kartan”. Kanske mår Amy inte ens lite dåligt över att vända sin livepublik till en mobb mot en sexistisk kille på tredje raden – och dessutom klasskväva honom en smula innan sorti med frågan ”och vad jobbar du med? Som säljare alltså? Och det går bra?” Hon bara gör det. En befogad otrevlighet.
I Vogue-intervjun säger Schumer att hon inte minns särskilt många kvinnliga komiker som skojade om sex när hon växte upp på 80- och 90-talet i New York. Bortsett från Joan Rivers, förstås. Kan hända att sex varit föremål för skämt. Men vilka skämt och för vem?
Girls-skaparen (och Amy Schumers vän) Lena Dunham, har de senaste åren gått och blivit den fria och sexuella kvinnokroppens populärkulturella fanbärare. Det grundar sig i jättemycket ligg och jättemycket bröst-tid i teve. I komedins kvinnosakståg vandrar Schumer bredvid Dunham. Båda hyfsat välbeställda men nyblivet nyrika och vita trettio-någonting-åringar. De får med sig en äldre generation också. Patricia Arquette, Tina Fey och Julia Louis-Dreyfus pratar om det som komma skall: 40 år, 50 år – att av Hollywood betecknas som ”inte längre knullbar” (sketchen ”Last fuckable day” i Schumers program).
På Scenen i Stockholm säger Amy Schumer att hon kategoriserar sig själv som den ”tredje snyggaste, kvinnliga bartendern”, och att hon i samband med inspelningen av debutfilmen Trainwreck blev upplyst om att kvinnor som väger över 63 kilo ”gör ont i tittarens ögon”. Sedan pratas det inte mer snygghet eller smalhet. För Amy Schumer separerar utseende och sex, och det senare angår henne mer.
Hon berättar att killen hon är ihop med tar lång tid att tillfredsställa genom oralsex.
”Jag känner ofta lite så här, ’nja’, när han ber mig om det, för jag vet att jag måste vara där nere i nio år”, säger hon.
”I början av tjugoårsåldern hade jag bara: ’jahapp’!” Amy Schumer illustrerar hur hon kavlar upp arbetarärmarna – kåt, glad och tacksam.
I sin bok skriver Amy om första avsugningen:
”Jag var ganska säker på att jag hade någon typ av kuk i munnen, men jag hade inte sex förrän långt senare”.
Hon jämför också mannen och kvinnans spontana reaktion när det lossnar i samband med sådant.
”Tänk er en man säga: ’oj, var det okej? Det luktade inte konstigt? Jag har inte druckit vatten i dag...’ NEJ, det går inte, för män säger inte så. De är inte uppfostrade till att hata sig själva. De säger, ’hah! Varsågod!’”
Det känns tryggt och nytt att höra en kvinna berätta för en arena att det inte längre känns angeläget att suga av någon bara för att någon vill det. Och det krävs ett nyp i armen för att det känns tryggt och nytt. Ytterligare ett nyp behövs för att processa det faktum att roliga kvinnor inte skojade fritt och friskt om kåthet och knull när Amy Schumer växte upp.
För den kvinna som inte känner igen sig i lust, skam och gråzoner, måste ha levt bakom smittospärrar. Vi andra kan väl ägna en tanke åt vad som varit kuk i munnen och vad som varit sex, och tända ett ljus för att det förstnämnda förhoppningsvis är över.