Jag äter samma frukost varje dag eftersom jag vill det. Andra gillar variation men själv uppskattar jag förutsägbarheten.

Mike White, som skrivit och regisserat framgångserien ”The White Lotus”, är som jag. Formuläret är detsamma varje gång:

Ett lyxhotell med vackra gäster. Ett plötsligt lik. Klipp till en vecka tidigare.

Tredje gången i rad hade det här kunnat kännas lite enformigt. Men inte för mig. Jag uppskattar som sagt förutsägbarheten.

Det är inte de lyxiga miljöerna, den speciella musiken, de sexiga gästerna, eller ens den osannolika mordgåtan som gör att den nya säsongen av ”The White Lotus” känns lite tråkigare än de förra.

Det senaste kapitlet i antologiserien är en meditation över lidandet och döden och utspelar sig i buddhistiska Thailand. En flock snorrika, livslögnstyngda, turister anländer till ett vagt andligt lyxhotell och kollapsar långsamt i Mike Whites patenterade kaos på gränsen mellan slapstick och satir.

Den lädrige Walton Goggins (som sannerligen peakar oväntat just nu – efter ett femtiotal film och tv-roller) har en tendens att stjäla varje scen han är med i. Det gör han också här, i rollen som den vindpinade Rick.

Men hans scenpartner Aimee Lou Wood (”Sex Education”) lyckas hålla jämna steg i rollen som Ricks flickvän Chelsea. Deras relation är visserligen klyschig: hon är ung och vårdande, han gammal och sårig – men har en desperation som känns sann. I deras knepiga kärlek är serien som bäst.

Ändå är det något som skaver.

En bärande komponent i ”The White Lotus” har varit de skamlöst absurda men älskvärda rollfigurerna: den demoniske föreståndaren Armond i första säsongen, eller fanfavoriten Tanya som mötte ett snöpligt slut i förra säsongen.

Den nya rollbesättningen saknar den sortens fyrtornsprestationer, även om Parker Posey gör sitt bästa för att åkalla Tanyas saliga ande med sin frånkopplade pillermissbrukande rikemanshustru Victoria. Och Patrick Schwarzenegger (just det, Arnolds son!) gör en dionysisk tolkning av en proteinshakegulpande douchebag. Men ingen av dem når föregångarnas nivåer.

Med det sagt: en något tråkigare säsong av ”The White Lotus” är fortfarande bättre än det mesta på tv just nu.