Det börjar så stiligt: en närbild på Ida Engvolls ansikte. Partiklar singlar genom luften i slow motion. Vi zoomar ut och inser att vi befinner oss i en tågvagn sekunderna efter en allvarlig olycka. Det är snöstorm. En man ligger död på golvet. Orkestermusiken dånar.

Man tänker: det här blir fett.

Det blir det inte. Blindspår betyder ”spår som inte leder någonstans” – och serien är full av just det – tappade trådar och onödiga vändningar.

Engvoll spelar polisen Hanne som efter en tågolycka hamnar på ett insnöat hotell och där sker en rad mord som hon börjar utreda.

Veteranerna Kjell Bergqvist och Sissela Kyle skymtar förbi men tycks backa ut ur rummet och därmed handlingen. Kanske anar de vart berättelsen är på väg?

En vag spökhistoria, ett nazistgäng som tycks ha rymt från någon av 90-talets antivåldsfilmer samt en obegriplig huvudroll är några av problemen med ”Blindspår”.

Ida Engvoll går onekligen genom rutan, men har fått ett svårt uppdrag här: Vad vill Hanne? Vart är hon på väg? Och varför är hon så otrevlig?

Den osympatiska huvudrollen är en stapelvara i modern tv, men brukar användas för att göra rollfiguren mer intressant; Mare of Easttown var inte bara ett rövhål i Kate Winslets tolkning, utan en mamma som inte kunde möta sin sorg. Vad Hanne har för ursäkt vet vi inte.

När ”Blindspår” i sin sista akt introducerar en helt ny historia som antyder att allt var en geopolitisk konspiration med tentakler in i den svenska regeringen känner man sig lurad.

Prime Video behöver lägga större arbete på idéutveckling om de ska lyckas konkurrera med Netflix.