Förutsägelse: den här serien kommer att bli en klassiker. Och det tack vare sin skenbart enkla men briljanta grundidé:

Anställda på det ljusskygga läkemedelsföretaget Lumon industries har kirurgiskt skilt sitt privata jag från sitt arbetsjag. Den delen av jaget som är på jobbet känner bara till denna tillvaro och när arbetsdagen är slut slår hjärnan om till privatpersonsläget och minns ingenting från arbetsdagen.

Det är en satir givetvis – över människornas löjliga rollspel, över arbetsgivarens landvinningar i privatlivet, över den frivilliga övervakningens utbredning.

Men det är också en briljant idémotor för en av det senaste decenniets bästa serier.

I säsong två fortsätter serieskaparen Dan Erickson utforska konsekvenserna av idén med kirurgiskt separerade jag (processen kallas ”severance” – separering). De är ganska svindlande: vad innebär det att ha ett medvetande? Vad är själen? Vad innebär döden?

Och det är inte ens jobbigt – för serien lyckas med allt detta OCH vara vansinnigt spännande på samma gång.

Många så kallade ”mystery box”-serier tenderar att spåra ur fort och skoningslöst. Jag tänker på berättelser som Lost eller Westworld – för kluriga för sitt eget bästa och dömda till en döende vandring nedåt i Reddits forumtrådar.

Severance lyckas göra tvärtom. Erickson håller strama tyglar i en berättelse som kunnat fortsätta expandera monstruöst i säsong två men istället naglar sig fast vid sin kärna och drar skruvarna hårdare runt det verkligt intressanta.

Jag har egentligen redan skrivit den här recensionen – det som kunde sägas om den första säsongen gäller också säsong två.

Men två saker ska tilläggas:

1) Serien vore en helt annan utan komikern Zach Cherry i rollen som Dylan G. Hans lite aviga komiska talang bidrar med välkommen mänsklighet i en blek berättelse.

2) Och de pianobaserade kompositionerna av Theodore Shapiro är vansinnigt effektiva – kusliga, vackra och exakta.

Tv-året 2025 börjar bra.

Intresserad av fler strömmade tv-serier? Missa inte listan i spelaren nedan!