Augustpriset – vid starten tänkt som ett svenskt Man Bookerpris för att sätta ljus på bokutgivningen – fyller 30 år i år.
Det instiftades för att ge stjärnglans åt romanerna som publiken köpte, och genom kloka jurygrupper rädda också smala böcker från glömska. Bra för litteraturen både som marknadsvara och konstprodukt var tanken.
Juryns val är förstås den styrande förutsättningen, men det har genom åren ofta gått att förutse vinnarna som röstas fram av den hemliga elektorsgruppen av bokhandlare, bibliotekarier och ”litteraturkritiker med flera”. Vinnartiteln kallas ibland mest lättsålda istället för bästa skönlitterära bok. Eller snarare storförlagens bästa breda roman.
Fackbokspriset ska omöjligt nog nominera böcker som spänner från fågelfoton (en svensk specialitet?) och kakelugnar till filosofi och biografier.
Årets facklista handlar om samhället och vår plats i det. Här finns Alexandra Pascalidous intervjubok med ”Mammorna”, de som förlorar sina barn i gängkriminalitetens dödsskjutningar och som sällan ges en röst, Magnus Västerbros hyllade bok om 1800-talets svenska svältår, och de två favoriterna: Kerstin Ekmans ”Gubbas hage” om den vilda natur som riskerar att gå under, samt Jens Liljestrands biografi över Vilhelm Moberg, författaren som skrev vårt nationalepos. Tillsammans med boken om fotografen Lars Tunbjörk en skildring av hur Sverige blev modernt.
Barn och ungdomsboken ska väljas ur ett universum av bilderböcker, pekböcker, kapitelböcker till ungdomsromaner. Många önskar sig därför ett tudelat pris, trots risken att litteraturen devalveras genom att spjälkas upp i alltför många genrer.
Årets nomineringar är vacker lista av bilderböcker: debutanten Uje Brandelius (Dr Kosmos) och Clara Dackenbergs svidande klassresa i ”Hemma hos Harald Henrikson”, Ulf Starks sista bok ”Rymlingarna” (illustrerad av Kitty Crowther) om resan mot döden, Anders Holmers existentiella ”Regn” och Jessica Bab Bondes och Peter Bergtings serieroman om Förintelsen, ”Vi kommer snart hem igen” och Emma Adbåges upprorshistoria ”Gropen”. Enda ungdomsromanen: den förut Augustprisade Jenny Jägerfelds bok om självmord: ”Comedy Queen”.
I år har juryn åter imponerats av bilderböckerna, och bland dem finns – i år igen – verk som kan läsas av alla åldrar. Vilket för oss till poesin som naturligtvis borde få en egen Augustkategori.
Sedan alla år är det en outtalad tradition att nominera en diktsamling, som sedan aldrig vinner, om icke den skrivits av Tomas Tranströmer. Det vore fint med ett poesipris som på vår tids enda sätt – genom en uppmärksammad tävling – kunde peka ut något värdefullt, fast det inte säljer, som i än mindre grad än romanen har hjälp av förhandspublicitet och ”sanna historier”-intresse.
Det ingår att litteraturkritiker varje år klagar på nomineringarna. Vissa år kan man gissa att juryn har velat visa hur konsensuspräglat det svenska litteraturklimatet är genom att nominera förbisedda titlar.
Årets skönlitterära lista är en sådan, men det häpnadsväckande är att det inte är några titlar som kan etiketteras ”skuggverk som nu ges rampljus”, utan så många. En protest mot konsensus och mediehype? En jury som värderar annorlunda eller omdömeslöst? Debatt lär följa.
Här finns den fina uppväxtskildringen ”En Shetl i Stockholm” av Kenneth Hermele, men inte den favorittippade Maciej Zarembas ”Huset med de två tornen”. Här saknas årets magneter och förhandstippade som Sara Stridsberg, Jonas Hassen Kheimiri, Aris Fioretos, Lena Andersson, Jonas Gardell, Cilla Naumann, Tomas Bannerhed. Och var är Malin Lindroths ”Nuckan” – ett väsentligt, nyskapande verk i svensk debatt detta år. För lite roman?
Istället för årets obligatoriska poesinominering, får vi två: veteranen Ulf Erikssons ”Skalornas förråd” och debutanten Linnea Axelssons ”Aednan”, ett samiskt släktepos (som jag spår blir den slutliga skönlitterära pristagaren).
Årets debutant är Karin Smirnoff vars roman ”Jag for ner till bror” – sparsamt recenserad vilket lär ändras nu. Så finns Björn Runeborgs ”Socialdemokratiska noveller” och Sami Saids pikaresk om ett absurt Europa sett med flyktingens blick, ”Människan är den vackraste staden”, där berättaren San Fransisco bland annat uppehåller sig i ett nordligt land som en gång var perfekt.
Sammantaget är det en lista som strippats på igenkännlig glamour kring affischnamn, som gör långnäsa åt alla spekulationer och med två diktsamlingar och en novellsamling inte gjort det lätt för bokhandeln som lär knorra.
Egentligen inget fel på listan, det är välförtjänta verk men inte it-verken i det svenska litteraturåret 2018.
Jag tror att juryn tänkt i banorna att de stora namnen och böckerna inte behöver mer draghjälp och valt andra. Forskning visar att konflikter kring ett pris värderingar leder till ökad prestige. Så då kommer Augustprisets skönlitterära lista 2018 göra priset mera värdefullt?
Chansen finns, men risken är att den samtidigt som vissa Nobelprisperioder säger mer genom de titlar som saknas än de som står där. En väckarklocka, men jag vet inte riktigt för vem den ringer.