För honom var konst inte en speciell typ av grejer, utan ett speciellt sätt att se på och bete sig kring grejer. Denna konstsyn, som funnits sedan 1900-talets början och blivit alltmer dominerande, kunde han iscensätta och levandegöra med en sällsynt skärpa och fantasi. Konstnärskap är alltså inte någon extremform av hantverksskicklighet, utan en skaparkraft av annat slag, frigjord från tingen. Det är enligt Vilks inte verket som är konsten, utan det är reaktionerna på verket som är konsten.
För att en sådan radikal enkelhet ska fungera krävs en väldig komplexitet i uttrycket. Den svartbyggda drivvedsskulpturen Nimis har, för att vara ett idéverk, väldigt stora estetiska, fysiska kvaliteter av traditionellt konstslag: en brädhög som påverkar folks själar, väcker känslor av frihet och lycka. Och den anspråkslösa teckningen av profeten Muhammed som rondellhund skickar, med en närmast vårdslöst likgiltighet för konsekvenser, en precisionsbomb mot mänsklighetens mest inflammerade punkt under 2000-talet: den islamistiska terrorismen, och hur den öppna samhället ska förhålla sig till den och förbli öppet.
I och med den teckningen utmanade Lars Vilks inte bara den svenska byråkratin och goda smaken, utan gjorde sig till fiende med den muslimska världens stingsliga våldsverkare – snabba att utfärda dödshot och mycket beredda att försöka förverkliga dem. Åtminstone tre seriösa mordförsök gjordes: ett i Göteborg, ett i Vilks bostad och ett i Köpenhamn då en terrorist öppnade eld med automatvapen mot en möteslokal där Vilks befann sig och dödade en person. Vilks levde sedan dess med ständigt livvaktsskydd och fick överge stora delar av det som utgör ett fritt och normalt liv.
Stödet för den mordhotade konstnären – från kulturlivet, från samhällsdebatten i stort – kom långsamt, trögt och tveksamt. Vilks hade lyckats stoppa in så många bananskal i sitt processverk att det vanligtvis talföra kulturlivet halkade på begreppen och principerna. Den distinkta och omedelbara solidaritet som borde infinna sig hämmades liksom av en härva av dunkla och gnagande invändningar. Var inte denna Muhammed-teckning en tom provokation? Var den inte ett muslimfientligt skräpverk? Först de allra senaste åren har det klara – självklara – ställningstagandet vuxit fram: mordhot är mordhot oavsett från vem, mot vem, för vad.
Denna reaktion på teckningen Muhammed som rondellhund – den djupa, förlamande kluvenheten när en klar och absolut princip plötsligt har tänjts till sin bristningsgräns; fumligheten när ställningstagandet ska transformeras från abstraktion till handfast verklighet – är själva konstverket. Som vanligt med Lars Vilks: ett verk som är oändligt mångbottnat och brännande, tragiskt och komiskt.
Det kunde finnas avsevärd hårdhet i konflikterna kring hans verk, men när han själv kom till tals vann han själar och hjärtan med sin mjuka charm, sin oreserverade nyfikenhet och sin lekfulla intelligens. På något mirakulöst sätt lyckades han gjuta brännande liv i utslitna och kasserade – men egentligen väldigt bra – frågor som ”Ska det föreställa konst?” och ”Hur skulle det se ut om alla gjorde så?”