Soul är en musikstil som flödar över av fenomenala sångartister. Uppvuxna i kyrkokören, rotade i hjärtat av den supervitala, invasiva afroamerikanska musiktraditionen.
Och i detta fullständigt överväldigande landskap av musik och musikalitet, finns en röst som reser sig över de andra, med en självklar ledig solistisk auktoritet. Den rösten är Aretha Franklins.
Så är det faktiskt. Det är inte ens en överdrift. Jag tror det hänger ihop med att hon – prick mitt i centrum av denna barocka, högdramatiska sångstil, där more utan minsta tvekan is more och dekorationslusten är en ohejdbar växtkraft – står mitt i den ljuva stormens öga och bevarar ett lugn, en tyngd och ett allvar i uttrycket som gett även den enklaste poplåt en öppning mot evigheten. (Vilket ju alltid är vad stor pop strävar mot.)
I sitt sångfack är hon närmast sparsmakad, aldrig stressad, hellre en ton mindre än en för mycket, räta linjer i sträv Miles Davis-anda hellre än snirklighetens smeksamma sötma. Och – ett formidabelt sätt att sjunga vid sidan av melodin, över bakom och runt den, i lika eleganta som råstarka vingtag. Lyssnaren inser, med en svindlande känsla i hjärttrakten, att musiken är inte bara det vi hör utan också den enorma rymd den färdas genom.
Utrymmet för svarta artister i amerikansk populärmusik på 1960-talet var centralt beläget men snävt. Som tidstypisk soulsångerska i cocktaildress och rakpermanent gjorde hon låtar som för evigt är inskrivna på de musikhistoriska topplistorna: Respect, Think, Chain of fools, I say a little prayer, osv.
På 1970-talet var hon en av de föregångare som spräckte soulboxen och vidgade utrymmet för svarta artister i mittfåran. Albumen Spirit in the Dark (1970), Young gifted and black (1972) och Hey now hey (1973) är storartad singersongwriter-soul där Aretha Franklin inte enbart är sångerska utan även stark låtskrivare, pianist och person. En trio album som är fullt jämförbara med Stevie Wonders samtida produktion, även om jämförelsen sällan görs.
Faktum är att den gängse gubbiga historieskrivningen (lätt att hitta prov på i internets alla skivlexikon) gör gällande att Hey now hey är en misslyckad och konstig platta. Det är grovt fel. Hey now hey är en magnifik, mångfasetterad, vidfamnande inspelning med såväl originallåtar som en sjukt jazzhipp uptempoversion av James Moodys/Eddie Jefferson redan från början sjukt hippa Moody’s Mood for Love och vad som måste sägas vara den definitiva versionen av Leonard Bernsteins miniatyrkonstverk Somewhere från musikalen West Side Story.
1972 gjorde Aretha Franklin också ett gudstjänst-album, liveinspelat med kör och band i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles och ursprungligen utgiven som dubbel-lp. Plattan är en explosiv, överväldigande, svinfunky upplevelse på nästan en och en halv timme – och den bästsäljande plattan i Arethas hela utgivning. Långt utanför soulboxen och topplistpoppen.
I det mycket spridda klippet från Kennedy Center 2015 där en sjuk Aretha deltar i hyllandet av Carole King med deras gemensamma mästerverk Natural Woman ser man i en klippbild hur USA:s dåvarande president Barack Obama torkar en tår ur ögonvrån medan Aretha med starka händer lägger ackorden brett lågt och lugnt på flygeln: ”When my heart was in the lost and found, you came along and claimed it…”
En bild så god som någon av vilken central artist Aretha Franklin var, i Amerika och i världen, i musik och i historia.