Hur känns det?

– Det är roligt på många sätt. Det är roligt att det är Astrids pris eftersom jag tyckte om henne. Sedan är det roligt för att jag tror att mina böcker kan komma ut på ett annat sätt. Många böcker som inte är så kända kanske kan komma fram på det här sättet och det tycker jag är roligt.

Vad betyder det här priset?

– Det betyder väl att jag förstår att människor tycker om mina böcker och det är ju det roligaste med att skriva böcker.

Hur ser din relation till Astrid ut?

– När jag var tretton år så skickade jag in en liten sagobok till henne som jag hade skrivit. Den var inte särskilt bra så jag fick den tillbaka och ett brev från Astrid där hon skrev att alla författare får sina första böcker tillbaka så det skulle jag inte vara ledsen för. Det var jag ju inte heller för jag fick tillbaka den i ett fint kuvert med lackstämplar och ett brev från Astrid, det var ju fantastiskt.

– När jag var runt 20 skickade jag några kapitel jag hade skrivit till henne och frågade om det var någon idé att jag fortsätter skriva. För jag orkar inte skriva en hel bok om den inte blir antagen. Då skrev hon ett brev tillbaka till mig och det brevet det har jag sparat. Det var ett otroligt bra brev där det stod att det kunde bli bra men att jag måste lära mig vissa saker för att det skulle bli en bok.

– Så gav hon mig goda råd hur jag skulle göra. Brevet blev min enda lärobok, där stod det precis hur man skulle göra och då gjorde jag det sen visste jag hur man gjorde en bok.

Är det något i ditt författarskap som du är särskilt stolt över?

– Jag vet inte om jag är stolt över någonting. Jag upplever hela tiden att jag får allting från andra. Jag är ju hela tiden en sån som lyssnar på andra och de som finns omkring mig, det kan vara människor och djur. Jag har en känsla av att jag knycker allting ur verkligheten så jag har inte så mycket att vara stolt över själv.

Men du gör ju ändå något med det du knycker?

– Jag redigerar det väl på något sätt antar jag, det är det jag gör, jag redigerar verkligheten så gott jag kan.

Vilket har varit ditt mål med skrivandet?

– Jag hoppas alltid att människor ska känna igen sig och att jag kanske kan trösta. När man läser mina böcker vill jag att man ska känna någon slags värme och att det går in i hjärtat på något sätt. Vi behöver få lite tröst för livet är inte lätt.

Vad gör du med pengarna?

– Jag är väldigt glad för jag är en generös människa och jag vill gärna bli mer generös. Sen ska jag betala min gård, då behöver inte mina barn tänka på det sen och det känns härligt.

Vad sker i ditt  författarskap nu?

– Nu skriver jag för vuxna och för mig själv. Jag skildrar min verklighet på Öland, hur jag tänker och vad jag gör. Det har jag gjort i flera år nu.

Inga mer barnböcker?

– Nej det ska jag inte göra. Jag har skrivit så många och jag känner att jag har skrivit de som känns viktiga för mig. Man kan inte hålla på i evighet. Det är som med allt annat man känner när det är slut. 

Allt färre barn och unga läser

Under tillkännagivandet på Kungliga Biblioteket i Stockholm talade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth om vikten av att fler barn och unga läser. Något som även Barbro Lindgren framhåller.

– Det är oöverträffat för vuxna att läsa för sina småbarn. Just det här att man är tillsammans, det är som att sjunka in i en annan värld. Jag tror att det är en fara med all denna teknik. Man måste försöka hålla kvar i alla fall närheten mellan vuxen och barn och att man upplever något tillsammans.