Den lilla figuren Dim är överväldigad av skogens surrande insekter och tjattrande fåglar. Han rusar iväg, jagad och jäktad, på jakt efter en stunds lugn och ro. Kan skogstjärnen rädda honom?
Dim och hans vän Lummer dök för första gången upp 2017 i ”Vem ser Dim?”. Den päronformade filuren är målad i akvarell med ljusa färger och långa, mjuka penseldrag – en distinkt stil som blivit Maria Nilsson Thores signum.
Det finns ett släktskap i hennes figurer, och precis som i hennes tidigare böcker är det de stora, detaljrika bilderna som står för mycket i berättelsen.
– Tecknande är ett språk för mig, att prata utan ord. Boken kom ur en längtan i mig efter en tyst och viktlös plats, säger hon.
Ogillar pekpinnar
För en stressad småbarnsförälder är den längtan lätt att relatera till. Men för många barn kan behovet av ro vara svårare att både förstå och formulera.
Maria Nilsson Thores berättelser borrar ofta i den sortens känslor och dilemman som små barn möter. Färgglada fabler om självupptagna hamstrar, filosofiska fåglar och oroliga geparder. Sensmoraler finns ibland, men det estetiska och lekfulla står i centrum.
– Som människa tycker jag inte om pekpinnar överhuvudtaget. Jag tycker det är sorgligt att det är så mycket av det i både barnlitteraturen och livet, säger Maria Nilsson Thore.
Dras till det mjuka
Om pedagogik ställd mot fantasi är en klassisk konflikt inom barnlitteratur, är det lyckliga slutet en annan. Här väljer Thore tydligt i det ljusa, såväl illustrationer som berättelser är präglade av en stark värme – något hon själv är lite kluven till.
- Jag önskar att jag tog i lite mer, gjorde tydligare motstånd mot det. Det får gärna skava på resans gång, men jag har en stark önskan om att det ska mjukna på slutet.
Varför är det så?
– Jag har nog svårt att släppa bilderna innan de är utfyllda och trygga. Jag har inte analyserat det, men jag kan inte få ur mig något konstruerat.
– Jag tror att barnböcker kommer ur upphovspersonen, och sån här är då tydligen jag.
