Det drama Benny Fredriksson själv har iscensatt under sina sexton år i Kulturhuset nådde till slut sin peripeti. Han avgår. Även om denne makthavare länge har kunnat klamra sig fast, och till och med klättra allt högre upp i Peter Celsings rulltrappsförsedda allkonsthus vid Sergels torg, kom till slut nådastöten som fick honom på fall.

Hans anställda, de som skulle kunna ha varit hans medspelare i ett vackert drama om konstnärlig framgång, visade sig till slut vara antagonisterna, de som med en kollektiv och kraftfull hashtagkampanj i ryggen vågade bryta tystnaden.

Ökad publiktillströmning, hög konstnärlig kvalitet, kraftfulla åtgärder – Stockholms stadsdirektör Ingela Lindh tycktes i inslaget i Sveriges Radio i går närmast stolt över vad Benny Fredriksson har åstadkommit.

– Under den perioden har den här chefen skaffat sig många fiender. Det är naturligt när man genomför stora förändringar, slog hon fast.

Som om det vore en naturlag.

Så helskotta heller! Den som är det allra minsta intresserad av modernt ledarskap vet att det för en god chef av i dag handlar om att entusiasmera och engagera, tillvarata resurser, finna och nyttja den unika styrkan i varje individ – kort sagt vara en ledare som är till för gruppen i stället för tvärtom.

De hot, utskällningar och ultimatum som de nu aktuella berättelserna inifrån teaterkorridorerna vittnar om, rimmar illa med denna moderna ledarvision. De gångna årens medarbetarundersökningar verifierar vittnesmålen – arbetsmiljön har länge varit undermålig i den stora teaterfabriken som Fredriksson har manövrerat.

Jag känner en sådan enorm empati med alla arbetare som under alla år lojalt har fortsatt trampa iväg till sitt arbete, och där skapa konst trots usla anställningsvillkor, ständigt kontrollerade av en maktfullkomlig chef.

Dramat har nått sin peripeti. För Fredrikssons del är det slut på repliker. Nu väntar vi på den förlösande upplösningen.