Patrik Svensson är kulturjournalist på Sydsvenskan. För två år sedan skrev han en essä om ålar. Nu har essän vecklat ut sig till en debutbok, som handlar om ålen och människans relation till den.
Redan Aristoteles intresserade sig för den långsmala fisken. Han var övertygad om att ålen uppstod ur intet, ur gyttjan, genom så kallad uralstring – den numera motbevisade teorin om att något levande kan uppstå ur död materia. Även Sigmund Freud intresserade sig för ålen. Han ägnade några desillusionerade månader i Trieste åt att dissekera ålar i jakten på deras testiklar, som han aldrig fann. Därefter lämnade han naturvetenskapen för psykologin.
Patrik Svensson skriver att det har funnits få lika svårlösta gåtor inom naturvetenskapen som ålen. Den är ovanlig besvärlig att studera på grund av sitt märkliga livsförlopp, sin ljusskygghet och sina metamorfoser. Sedan tusentals år tillbaka har ålen gäckat vetenskapen och alla oklarheter kring dess liv och resa till Sargassohavet har kommit att kallas ålfrågan.
I dag är frågan varför den efter 40 miljoner år dör ifrån oss. 95 procent av jordens bestånd har försvunnit på 40 år. Det stora intresset för boken tror Patrik Svensson delvis har med djurets hotade existens att göra.
– Det är en mystisk och gåtfull varelse som skapar intresse hos människor. Sedan finns det en oro och ångest över klimatförändringar. Vi intresserar oss för det som är på väg att försvinna, det vi är på väg att förlora, säger han.
Att besjäla naturen
I Ålevangeliet använder Patrik Svensson skönlitterära grepp för att öka vår förundran för naturen, och går därmed i marinbiologen Rachel Carsons fotspår. I böcker som Tyst vår från 1962 förmänskligade hon djur och natur för att öka människans medvetenhet om miljöförstörelse. Att applicera mänskliga känslor och beteenden på allt runtomkring oss kallas antropomorfism. Det är ingen gängse metod inom naturvetenskapen, men kanske måste vi besjäla naturen för att bry oss om den. Tyst vår fick så stort genomslag att det räknas som en av anledningarna till att miljögiftet DDT förbjöds i USA 1972.
Numera är Tyst vår svår att få tag på, men betraktas fortfarande som ett av de mest inflytelserika verken någonsin om människans påverkan på naturen. Patrik Svensson beskriver Rachel Carson som en personlig hjälte: genom att identifiera sig med djuren uppbådade hon en större förståelse för människans ödeläggelser, en tämligen oortodox metod för en marinbiolog.
– Vi kan behöva en grad av förundran för naturen, och behålla den utan att tappa greppet om det som är sant och vetenskapligt adekvat. Det är inte riktigt vetenskapligt korrekt att använda sig av antropomorfism, men här tror jag att naturvetenskapen och humanioren kan mötas och ha nytta av varandra, säger Patrik Svensson.
Sargassohavet som metafor
I boken frågar sig Patrik Svensson vad som egentligen är mänskligt. Om det finns en själ. Vad vi egentligen kan veta om en annan varelse. Med utgångspunkt i den utrotningshotade ålen resonerar han om tid, religion, metafysik och existens. Och den mytomspunna resan till Sargassohavet är för honom inte bara ett vetenskapligt mysterium, utan också symbolisk.
– Ålen lever sitt liv i ensamhet i sötvatten i Europa i många år. Plötsligt vid en viss tidpunkt i livet måste den bege sig till Sargassohavet, simma den långa och mödosamma vägen dit. Vad kommer det där behovet ifrån, att den måste tillbaka till sitt ursprung? Ålar fortplantar sig ingen annanstans, de vägrar fortplanta sig i fångenskap. De måste tillbaka, återvända hem, säger Patrik Svensson.
Han fortsätter:
– Ålen blir en metafor över allas behov av att söka sitt ursprung. Så var det för mig när jag skrev boken. Den handlar också om mina egna erfarenheter av att fiska ål med min pappa. Min pappa dog och tog med sig sina hemligheter ner i djupet, precis som ålen. På det sättet har skrivandet varit en symbolisk resa tillbaka till Sargassohavet. Mitt eget Sargassohav.